Skicklig Dave har haft bättre stunder
Uppdaterad 2022-08-14 | Publicerad 2022-08-13
WAY OUT WEST Dave rappar med samma finess som vanligt. Ändå känns det som om någonting saknas när den brittiska rapparen gör sin största Sverigespelning hittills.
Dave
Scen: Azalea, Way Out West. Publik: Alla som precis var på Burna Boy vilket är oerhört många. Längd: En timme. Bäst: ”Screwface capital” och ”Clash”. Sämst: En del låtar kommer inte till sin rätt i kväll.
GÖTEBORG. När Dave spelade på Glastonburyfestivalen för tre år sedan blev spelningen viral. Rapparen från södra London bjöd upp ett fan på scen, som senare blev känd som ”Alex from Glasto”.
Nog för att Alex charmade hela publiken, och senare internet, med överraskande mod och energi. Men lika speciell var den då 21-åriga Daves vilja att lämna över rampljuset till ett lyckligt fan. Sättet han peppar Alex på innan de båda börjar rappa storhiten ”Thiago Silva” tillsammans är inget mindre än beundransvärt.
Men det visar också på Santan Daves förmåga att inkludera och interagera med sin publik, något som kommit att bli hans signum som liveartist. Under den hyllade spelningen i Stockholm i våras styrde han till och med upp en rap battle mellan flera personer i publiken.
I kväll rappar han lika skickligt som vanligt, med en imponerande snabbhet och ett enastående flow. Han missar inte ett enda ord och är som mest känslosam i vemodiga ”Screwface capital” där han öppnar upp sig om motgångarna under uppväxten i London. Det stora gitarrsolot får låten att glöda ytterligare.
Men med Daves mått mätt känns det som om någonting saknas när rapparen gör sin största Sverigespelning hittills. Han förlitar sig på rutin. Energin är någorlunda sval och i kväll verkar det inte finnas någon tanke på att komma nära publiken.
I mellansnacken finns dock en större öppenhet. 24-åringen delar med sig av sina artistiska visioner och förklarar att han alltid vill skriva om ämnen som ligger honom varmt om hjärtat.
Halvvägs in i spelningen sätter han sig vid en keyboard som placerats i mitten av scenen. Dave berättar om pianot han fick av sin mamma som 14-åring och hur han brukade leka med tangenterna tills han hittade rätt sound.
Sedan spelar han introt till vemodiga ”Twenty to one”, den mest melodiska låt han har skrivit. I just den stunden passar kvällens lågmäldhet alldeles utmärkt.
För det är främst i avslutande ”Clash”, när eld och pyro sprutar framför honom och ett helt hav av telefoner åker upp i luften, som Daves kraftfulla hiphop äntligen kommer till sin rätt.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik