Dave har svart bälte i publikkontakt och rap

Markus Larsson

helskärm

KONSERT Konserten handlar mer om publiken än om artisten på scen.

Det skapar en oemotståndlig ”jag var där”-känsla.

Dave
Plats: Fållan, Stockholm. Publik: 1800 (fullsatt). Längd: 77 minuter. Bäst: ”Twenty to one” och ”Clash”. Sämst: Att han inte spelar ”In the fire”.

”Aaaaaah, Thiago Silva. Aaaaaah, Thiago Silva. Aaaaaah, Thiago Silva.”

Det är en måndag i Stockholm men det känns som en funkig fredag.

Publiken låter ibland fyra gånger så högt som musiken. Mellan låtarna skanderar de den brailianska fotbollsstjärnans namn. Det är också namnet på en låt med AJ Tracey där han och Dave Santan passar verserna mellan varandra med samma precision som de bästa lagen anfaller i Champions League.

Det här är en nedbantad klubbvariant av arenakonserter som Dave brukar göra i London. Den som vill se eldsprutande gitarrer får kolla på ”In the fire”-klippet från Brit Awards tidigare i år.

Ibland skymtar en gitarrist förbi, men ofta syns bara Dave bakom den höga skogen av smartphones som försöker fånga varenda sekund av spelningen.

Som rapstjärna har Dave svart bälte. Men 23-åringen från Streatham lägger ner mer tid på publiken än sig själv. Jag tvivlar på att det här verkligen är ”den bästa konserten han någonsin har gjort”. Samtidigt går det inte göra annat än att falla för hur han får alla i lokalen att känna sig speciella, att de är här, att de är tillsammans, att det är stort.

Jag har sällan sett någon göra det med en lika befriande värme.

Han hyllar personer som har tatuerat in hans texter på armarna och tryckt upp egna t-shirts. I just ”Thiago Silva” arrangerar han ett rap battle mellan tre personer i publiken. De får köra varsin vers. I vanliga fall brukar liknande grepp bli ett magplask. Men här, när tredje killen någonstans nere vid kravallstaketet, tar micken och dödar sina motståndare håller nödutgångarnas gröna skyltar på att spricka av jublet.

Förutom en bländande ”Both sides of a smile” och en lika imponerande ”Screwface capital” tonar han ofta ner sin mer introverta sida. Han gör inte sina längre och mer symfoniska låtar. Pianot och melankolin får sitta i baksätet. Det finns ingen plats för den tio minuter långa ”Heart attack”.

Innan sin senaste singel ”Starlight” sätter han sig dock ner med en akustisk gitarr och knäpper fram en bekant melodi. Publiken börjar genast vråla refrängen till Eminems ”Stan” om och om igen. Det spelar ingen roll att Dave växlar över till standardlåten ”Fly me to the moon”.

Det här handlar om bangers och bomber. Scenerna som utspelar sig under ”Funky friday” och framför allt ”Clash” skapar en oemotståndlig ”jag var där”-känsla.

Det lär dröja innan vi får se Dave i en lika liten lokal igen, om det ens någonsin sker.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik