Vrålsnyggt och värdigt gig av Frank Ocean
Publicerad 2013-06-29
Ocean får våra ögon att vattnas
Den svårt efterlängtade konserten med Frank Ocean är en sällan skådad uppvisning i de små gesternas sublimitet.
Så ödmjukt, så själfullt, så förbannat värdigt.
Det var med svart sorgebandana som jag lämnade Way Out West förra året när Frank Ocean ställt in och ersatts av - Looptroop Rockers.
Väntan har varit lång, men det har den varit värd.
Frank Ocean sjunger med sänkt huvud och handen bakom ryggen. Han är inte särskilt bekväm på scenen. Ger snarare intrycket av att hellre sitta hemma på sängkammaren och sjunga sina sånger om kalifornisk dekadens. Han är ingen insmickrande estradör. Varför skulle han?
Perfekt minimalistiskt band
Allt han behöver göra för att våra hjärtan ska skippa slag är att sätta sig på en stol och sjunga ”Forrest Gump” med slutna ögon eller nynna lite på ”Georgia on my mind”.
Ett perfekt minimalistiskt band med blås backar upp. ”Sierra Leone” mynnar ut i frijazz och ”Pyramids” i en vrålsnygg Chris Isaak-gitarr.
Frank dricker te på scenen. Han berömmer den skära färgen på himlen i stället för att misströsta över att inte fler kommit för att titta.
Djupt älskvärd antites
Vissa kanske misstar honom för slapp.
Men Frank Ocean är den djupt älskvärda antitesen till Jens ”Hoffa” Malmlöfs plumpa sexism och Green Days klyschiga allsångsuppmaningar.
De gråtande flickorna och pojkarna längst fram i likadana rödvita bandanas som idolen vet. Och när scenen badar i rött ljus under ”Bad religion” och mina ögon vattnas vet jag också.
Frank Ocean är en på miljonen.