Tårögd disco byggd på elektroniska 70- och 80-talsinfluenser

Håkan Steen

Håkan Steen tycker till om Kleerups nya sexlåtarsalbum

RECENSION: Kleerup ”As if we never won”

Det som skulle ha blivit ett album redan i fjol har på grund av främst skivbolagsstrul dröjt och förvandlats till en serie Kleerup-släpp som börjar med det här sexlåtarsalbumet och fortsätter med ytterligare ett minialbum och en fullängdsskiva nästa år. Och ”As if we never won” känns ganska mycket som en liten försmak, särskilt som inledande ”Sad boys” är instrumental och avslutande ”Thank God for sending demons” är en akustisk version av en tidigare släppt låt med Kleerups band Me And My Army.

Dansant korsning av analog och digital melankoli

Precis som på succédebuten för sex år sedan tar Kleerup hjälp av några av landets mest begåvade sångerskor och även den här gången handlar det om tårögd disco byggd på elektroniska 70- och 80-talsinfluenser men paketerad på ett sätt som känns nu. Och precis som då blir det genomgående bra. En dansant korsning av analog och digital melankoli.

Lämnar lyssnaren sugen på fortsättningen

Norska Susanne Sundfør har gjort liknande saker med Röyksopp och är lika övertygande här i singellåten ”Let me in”. Jenny Wilson arbetar med liknande temperament på egen hand och den ödesmättade ”To die for” kunde ha varit en av topparna på hennes senaste album. Malin Dahlström från Niki & The Dove adderar en närmast Kate Bushsk stämning till ”Rock U”.Det saknas kanske låtar med samma slagkraft som hitsen ”With every heartbeat” och ”Longing for lullabies” men det mer stämningsorienterade läget rymmer andra spänningar och lämnar inte minst lyssnaren sugen på fortsättningen. Allra mest känns den tunga, mörka titellåten, där annars ofta så in your face-direkta Maja Ivarsson hittar ett mer eftertänksamt uttryck som det vore spännande att höra mer av.

BÄSTA SPÅR: ”As if we never won”.