Kanye West verkar vara på en hemsk plats i livet
Publicerad 2024-02-13
ALBUM När Kanye Wests nya ”Vultures 1” trots allt fascinerar tonsätter albumet hur det skulle kunna låta inuti artistens huvud.
Det är ingen särskilt harmonisk plats.
¥$ (Kanye West & Ty Dolla Sign)
Vultures 1
YZY
RAP Jag har fortfarande den ljuvliga Netflix-dokumentären ”Jeen-yuhs” på näthinnan, där den unge Kanye West gick skivbolagskorridorer upp och ner med sin nya cd-r och ingen ville lyssna.
Finns det ens någonting kvar av honom i dag?
Ye – som han numera kallar sig juridiskt, men inte på streamingtjänsterna – har sannerligen gjort det allt svårare för oss som vill fortsätta prata om hans musik. Numera får man söka sig till allt mindre betydande sajter för att ens hitta nyheter om det där sedvanligt försenade och kontroverskantade albumet.
Känslan är att världen har tröttnat på Kanye. Kanske har Kanye också tröttnat på världen.
Senast han tycktes befinna sig på en någotsånär sund plats var omkring sex år gamla albumet ”Ye”. Då tipsade han om frisk luft på sociala medier: ”Spend as much time outside as possible. Fresh air is healing”.
De sunda värderingarna är nu som borta med vinden.
Omslaget till debutalbumet från ¥$, duon bestående av Kanye och Ty Dolla Sign, var från början en hommage till det norska black metal-bandet Burzum, tillika den morddömda nazisten och sångaren Varg Vikernes. I fjol avslutade Adidas det lukrativa samarbetet med klädlinjen Yeezy efter att Kanye West gjort en rad antisemitiska uttalanden. Nicki Minaj, Ozzy Osbourne och Donna Summers dödsbo har under mer eller mindre rasande former tagit avstånd från det aktuella projektet.
Går det ens att lyssna på ”Vultures 1” och bortse från alla provokationer och halvhjärtade ursäkter? Givetvis inte. Samtidigt gör Kanye det ganska lätt för den som vill distansera sig från honom – helt enkelt genom att ge ut allt mindre spännande musik.
Tonen på den första av tre utlovade ”Vultures”-volymer är fortsatt episk, men inte riktigt på samma stadiumrap-vis som på föregående ”Donda”-dubbeln. Nu känns det mer som om West längtar tillbaka till lekfullheten från den två decennier gamla debuten ”The college dropout”; stråkar, pitchade röster och ödesmättade manskörer. Ty Dolla Signs sångröst blir en vän paus från Kanyes utspel, men det är givetvis inget snack om vem som är huvudpersonen här.
En stor del av låtarna på ”Vultures 1” påminner om någonting som den gamla Kanye inte skulle ta i med tång. Den genialiske rapkonstnär som knappt sov och sprang från rum till rum där en uppsjö producenter mejslade ut framtiden i realtid på albumet ”My beautiful dark twisted fantasy”.
”Hoodrat” låter som en rostig buss som Kanye och partnern Ty försöker knuffa upp för en backe. Den ilskna ”Yeezus”-gitarren i ”Paperwork” låter inte tillnärmelsevis lika modern som för tio år sedan.
Kanyes signum, framåtrörelsen, verkar som bortblåst. Låtarna skiftar skepnad, men det som brukade kännas så modernt känns nu som små repriser. I ”Good (don’t die”), som utan lov samplar Donna Summers oundvikliga ”I feel love”, låter Kanye närmast mätt.
När stjärnorna står rätt påminner 46-åringen dock om sin hyfsat konserverade position som producent. ”Burn” är ett inspirerat och poppigt nummer som kunde vara hämtat från debuten. ”Beg forgiveness” är en inte oäven bikt i futuristisk r’n’b-miljö. I ”Talking”, där dottern North rappar, tonsätter medproducenten James Blake hur det skulle kunna låta inuti artistens huvud. Det är en fascinerande – men långt ifrån harmonisk – plats.
Som en galen kung sitter Kanye West kvar på någon form av självutnämnd tron, trots att marken under honom brinner. Minnet av den gamla Kanye lever någonstans i askan.
BÄSTA SPÅR: ”Burn”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik