The War On Drugs är briljanta och stentrista
Publicerad 2023-06-10
KONSERT Vissa konserter med The War On Drugs kan vara mäktiga och gnistrande.
Andra är som den här.
The War On Drugs
Plats: Rosendal Garden Party, Stockholm. Publik: 9 000. Längd: En timme och 45 minuter. Bäst: ”Under the pressure”, ”Occasional rain” och Warren Zevon-covern ”Play it all night long”. Sämst: Långa stunder blir det plågsamt tydligt igen att gruppen trivs och passar bättre inomhus. Och är det verkligen en riktig TWOD-konsert utan ”Eyes in the wind”?
Det krävs ett visst tålamod med The War On Drugs.
Rockbandet från Philadelphia låter ärligt talat bäst i en bil på natten eller i ett par rejäla hörlurar. Poängen med dem blir mer diffus när de får leka huvudakt på en festival.
Nu är kanske inte Rosendal Garden Party en särskilt stor festival. Jämfört med exempelvis Roskilde är det snarare en trevlig berså med öltält. Ett litet och trevligt alternativ i utkanten av Djurgården. Men är det verkligen meningen att en person som Adam Granduciel ska leka extrovert rockstjärna, med allt vad det nu innebär.
Adam verkar trivas bäst när han får gömma ansiktet bakom sitt hår och koncentrera sig på sin gitarr. Hifi-rockens Robert Smith är ju, på så många sätt, motsatsen till Bruce Springsteen.
Han och resten av bandet passar visserligen bättre i en mer utåtriktad roll i dag än för några år sedan. De två konserterna som The War On Drugs senast gjorde på Annexet i Stockholm ifjol var fantastiska.
Det här blir dock en påminnelse om att gruppen fortfarande hinner vara stentrista och briljanta på drygt 90 minuter, utan att musiken förändras eller skiftar temperament nämnvärt mycket.
Det kan bero på att kvällen är sällsynt kylslagen. En bit in i spelningen börjar till och med alla medvetna tygpåsar som hänger över folks axlar att klappra tänder.
Versionen av ”Harmonia’s dream” känns till exempel så lång att man hinner gå på toaletten, beställa en aperol spritz, diskutera årets sommarpratare och ta en bensträckare runt Waldemarsudde innan den musikaliska jumbojeten landar. Eller rättare sagt – innan låten ens börjar.
Samtidigt vänder den ojämna och stelfrusna spelningen lika snabbt tack vare två låtar: Warren Zevons ”Play it all night” och ”Living proof”. Den senare är egentligen ett intro i fem delar utan refräng. Men The War On Drugs får alltid balladen att kännas som årets vackraste extranummer.
Resten har en värme och hetta som får mig att knäppa upp höstjackan. Adam Granduciel hittar en plats där han kan stå och Neil Young-vagga för sig själv i bakgrunden, en trygg zon någonstans mellan trummorna och den ena pianisten. I ”Under the pressure” står folk till och med och hoppar uppe bland de andra sponsorerna på Red Bulls torn.
Egentligen vill jag bara höra ”Occassional rain”. Den kommer sist, som sig bör.
Där börjar tankarna att vandra åt lite oväntade håll. ”Occasional rain” fångar stämningen i Stockholm perfekt. På dagarna dunkar lyckliga studenter omkring med sina mössor och tar farväl av varandra.
De ska snart få uppleva ”the loneliness of life” på allvar. Innan Adam Granduciel vänder ryggen åt publiken för sista gången sjunger han några ord som, i all sin sorgsna enkelhet, kan vara den enda trösten som vuxenvärlden har att erbjuda.
Allt är, i bästa fall, ett tillfälligt regn.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik