Rival Sons vågar ta ut svängarna

Mattias Kling

Så många får de av Nöjesbladets Mattias Kling

Kalifornienkvartetten har ett helt färskt album att spela musik ifrån.

Och, ta mig tusan.

Det gör de.

Närmare hälften av kvällens 20-talet stycken hämtas från ”Head down”, i handeln sedan drygt en månad tillbaka. Som för att markera att den där tidigare så sound­bildande blyzeppelinaren inte ständigt tillåts sväva över det framförda. Likt ett påpek­ande att gruppens ideologiska hemvist nu kan vara lika mycket NME som Classic Rock.

Mest dynamiskt hittills

Ett klokt val, om något. Speciellt då nykomlingen med råge är karriärens mest dynamiska och uttrycksdifferentierade inslag så här långt.

Även om själva underlaget ännu kan ses grundlagt av en viss Robert Plant/Jimmy Page-anförd combo vågar Rival Sons tre fullängdare in på framgångsuppskjutningen ta ut svängarna bortom det förväntade. Influenser från Van Morrisons Them, tidig soulgospel, Small Faces och The Who är lika närvarande i de nya låtarna som den succébyggande prototyphårdrocken och gör att ett gig på över två timmar sällan känns övermäktigt.

Kan gå hur långt som helst

Det är också en fröjd att se hur väl musikerna fyller upp sina roller. Fyllige Robin Everhart är ett ordboksexempel på en stadig basist, sexsträngaren Scott Holiday avstressat rockstjärnecool (tänk Keith Richards möter Richie Blackmore) i bredrandig gangsterkostym av 1930-talssnitt och slokande fågelskrämmehatt, medan frontmannen Jay Buchanan är ett konstant känsloknippe som kråmar sig Jim Morrison-snyggt.

Det här bandet kan gå precis hur långt som helst.