Mossig Statoil-rock
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-23
Freda' – Ett mysterium (Rock) 
Den svenska rockgruppen som döpte sig efter dagen före lördag splittrades 1993.
Men det känns inte som att de nånsin varit borta.
Skillnaden mellan en skiva med Freda’ och ett soloalbum med sångaren Uno Svenningsson är så liten att den inte går att mäta. Det spelar ju ingen roll vad, eller med vem, Uno sjunger. Rösten är så speciell att allt får ett sound som bara kan härledas till Uno Svenningsson själv, och ingen annanstans. Det mesta låter som en behaglig Pripps Blå-reklam.
Popmusik handlar nästan alltid lika mycket om kontext som melodier. Och ”Ett mysterium” är ett eko från en svensk musikbransch och ett 80-tal som tack och lov inte existerar längre. Den påminner om tiden med ANC-galor och när rockartister, likt Freda’, kunde få en Grammis för ”Årets religiöst”.
I dag har samma bransch ett betydligt rikare utbud och är dessutom bättre producerad. Det gör att Freda’ blir hopplöst malplacerad. Det verkar fortfarande som att de försöker spela in en svensk version av U2:s ”The unforgettable fire”.
Men för att det ska fungera måste gruppen skriva bättre och större melodier. Nåt som kan mäta sig med exempelvis ”I en annan del av världen”, där Freda’ lyckades skapa en refräng som kunde ha knäckt Mike Scott från The Waterboys.
Uno Svenningsson har på senare år också doppat tårna i betydligt mörkare vatten än ”Ett mysterium”. När han lånade ut sin röst till albumet ”Andra sjunger Olle Ljungström” blev det samlingens finaste stund. Covern på Ljungströms ”Kaffe och en cigarett” skulle till och med kunna ge dina tapeter gåshud.
Men inget av det märks här. Jag misstänker att Freda’ snabbt försvinner långt bak i Statoils knapphändiga cd-hyllor.
Bästa spår: ”Äntligen här igen”.