Blöjor och dagis sätter inte stopp för rocken

Joacim Forsén

Joacim Persson om att bli vuxen i rockvärlden

”Min mamma och pappa är rockstjärnor”.

”Jaha. Mina med”.

Hej verkligheten.

Träffade The Ark förra veckan. Det har hänt förr men skillnaden den här gången var att Ola Salo vilken dag som helst skulle bli bandets siste medlem att kliva in i pappa­rollen. Nu har han till och med gjort det.

Men då gick Ola i väntans tider. Och är det något vi journalister älskar att ställa frågor om så är det hur i hela friden rockstjärnor ska kunna fortsätta vara rockstjärnor som nyblivna föräldrar. Förena dekadent turné-liv med blöjor och dagislämning? Nu måste väl hela karriären rämna.

Här vill jag gärna skriva att jag är ett undantag. En modern reporter.

Men nej. Jag blir Bagheera. ”Han är i fara. De skulle inte ha ­lämnat honom ensam. Åh nej ... Det är ­Saloo”.

Med någon medioker omskrivning landar frågan obevekligen på bordet:

”Så, och hur tror du han ska ­kunna klara sig då?”

De borde ge oss farsan Baloo-fingret med ”Hur tror du att han ... hur tror ...”. Men svaren från ­alla rockföräldrar blir alltid artigt förstående. Nämen, det ska nog gå bra. Vi turas om. Jag åker till studion när andra åker till fabriken.

För det är ju så det är. Det är nya tider och de blev inte alls som de skulle bli. Att spela rock blev inte något man gör tills man är 25 och växer upp. Det blev mångas hobby och andras jobb. Ett yrke för livet som vilket som helst. 64-årige Lemmy är fortfarande lika hård och hes, Slayer sjunger om antikrist 30 år senare och allt fler svenska rockband lever ­familjeliv parallellt med karriären.

Revolten får väl däremot handla om något annat. Med mammor och pappor som repar nån anarkistisk ’77-punk 15–18 varje söndag blir det svårt för framtidens tonåringar att chocka med ondskefulla black metal-band.

Människobyn är inte densamma. Tack och lov.