Trubaduren Winnerbäck på segertåg

Men bristen på emotionell tyngd märks

Hans styrka accentueras.

Men det gör hans svaghet också.

I rollen som trubadur är Lars Winnerbäck en osedvanligt kluven upplevelse.

Det är så Winnerbäck tänker möta sina ständigt växande publikskaror under höstens långa konserthus-turné.

Ensam, på en liten pall, med sin akustiska gitarr och ett glas rött på ett bord intill.

Självklart möte

Det är utan tvekan ett upplägg östgöten behärskar. Han inledde sin bana just som trubadur och känns sin blyghet till trots självklar i det nakna mötet med åhörarna.

Angenämt nog lyckas han också framhäva musklerna i sin musik i det här formatet.

Skärpan och de vassa konturerna i själva låtarna har aldrig framträtt tydligare i mina ögon.

Samtidigt blottläggs dessvärre också det jag alltid uppfattat som Lars Winnerbäcks stora svaghet.

Bristen på emotionell tyngd.

Det är mycket krumbukter, många begåvade ordvändningar om krånglande relationer - men där finns ingenting som griper tag. Som gör ont. Som känns som verklig smärta, verklig ångest, verklig förtvivlan.

Följaktligen lyckas han aldrig beröra på djupet.

Sevärd uppvärmare

Det är emellertid inget som bekymrar fansen.

De möter sin hjälte med ovationer artister av det här slaget mycket sällan är i närheten av och givetvis blir turnén, smärta eller inte, ett långt segertåg.

De som tänker se det uppmanas för övrigt att komma i tid. Anna Ternheim värmer upp och det gör hon med den äran. Hennes hudlösa version av ”To be gone” är faktiskt en av kvällens höjdpunkter.

Lars Winnerbäck

Per Bjurman