Dråpliga cynismer som är svåra att motstå
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2004-10-04
The Magnetic Fields i Stockholm
En småsur, hörselskadad, ukulelespelande farbror i brun gubbkeps som sitter still på en pall.
Stephin Merritt är, om man säger så, knappast någon arketypisk popstjärna. Vilket inte hindrar honom från att fylla Chinateatern med mycket hängivna och andäktigt lyssnande fans.
The Magnetic Fields, på scen en kvartett men i själva verket Merritts band till ungefär 85 procent, har den effekten.
Kan tacka ABBA
Låtarna - hämtade från alla delar av de senaste tio årens digra produktion men främst från årets toppalbum "I" - är helt enkelt alldeles svåremotståndliga i sin blandning av dråpligt formulerade cynismer och ömma kärleksförklaringar. Dessutom till melodier som har lika mycket att tacka ABBA och Brian Wilson som George Gershwin och Stephen Sondheim för. Framförda med den i popsammanhang något ovanliga sättningen piano, gitarr, cello och, som sagt, ukulele.
Att Magnetic Fields låter som de gör på scen numera beror delvis på Merritts hörselskada. Ljudet är påfallande lågt och han spelar ukulele för att dess frekvenser är lindrigare för örat än en gitarr.
Kommer till sin rätt
Senast bandet var i Stockholm spelade de på festivalen Accelerator The Big One. Här, på en teater för sittande publik, kommer de betydligt bättre till sin rätt.
"All my little words" och "Reno Dakota" (med pianisten Claudia Gonson på sång), två av de 69 kärlekssångerna från förra albumet, är bara de värda hela biljettpriset.
The Magnetic Fields
Håkan Steen