En seg gäspning

Rage på Musikens hus i Göteborg

Efter "Unity" - där Victor Smolski lekt gitarrhjälte - sätter Mike Terrana i gång med ett trumsolo.

Jag kollar inte tiden, men 15 minuter känns som en gissning i underkant. Därefter avprickas endast "Straight to hell" och "Firestorm" innan det på nytt är dags för ryssen att plinka ensam.

Tragiskt

Briljansen må vara odiskutabel hos båda, men kan inte den sortens uppvisningar få förbli förunnade de instrumentnördar som besöker deras clinics? I min värld står Rage för thrashbaserad och symfoniskt inspirerad metal snarare än tekniskt progmeckande, och det är tragiskt att det här till så stor del fastnar i en genuin gäspning.

Guldbitar

Särskilt som det i inledande guldbitar som "Don"t fear the winter" och "Paint the devil on the wall" klart visas vilken energi de faktiskt sitter inne med.

Jag får plötsligt förfärligt svårt att minnas att jag ju alltid hållit såväl "End of all days" som "XIII" som två av nittiotalets mest underskattade europeiska hårdrockssläpp.

Rage

Marcus Grahn