En fet dubbelmacka

Per Magnusson

The Soundtrack Of Our Lives är ett smakfullare alternativ till "Rock band 2"

Communion (rock)

The Soundtrack Of Our Lives vill hitta tillbaka till varför de en gång kastade sina liv i händerna på ett rock’n’roll-band.

Svaret: En tjugofyra låtar fet dubbelmacka med extra pålägg och plusmeny. Lika övermodigt som ambitiöst. Lika otidsenligt som tilltalande.

Bandet låter återigen som en Union Jack-kavaj och som vanligt krävs det ingen Sherlock Holmes för att hitta referenserna.

”Babel on” är Oasis väckt ur sin värsta kreativitetskoma. ”Pictures of youth” ett sladdbarn till The Whos ”Pictures of Lily”, framförd av The Kinks. Nick Drake-tolkningen”Fly” är Byrds med tuffare gitarrer.

Men samtidigt slutar TSOOL inte för en enda sekund att vara TSOOL. Ebbot säger att han fimpat rökningen och känner sig lika hälsosam som Lasse Holm. Jag vädrar dock viss nikotinabstinens, för i mina öron låter han furiöst förbannad. På ett virilt och trevligt sätt.

Hans orkester är synnerligen spelsugen. Så till den milda grad att någon gärna fått trycka på paus innan männen förlorat sig i alltför mycket replokalsfeeling. Men för vän av luftgitarr är skivan ett enda långt, smakfullare alternativ till ”Rock band 2”.

Jag står över Pete Town­s­hend-poserna och suktar efter melodierna som hela tiden går att skönja där i bakgrunden. Ironiskt nog träder de fram i sin fulla prakt först på de tre sista låtarna. ”Saturation wanderers”, ”Lifeline” och ”The Passover” är den sortens skimrande popmusik jag väntat på. I en timme, tjugotvå minuter och femtionio sekunder.

Men köper du en skiva med titeln ”Nattvard” måste du vara beredd att vänta länge på utdelningen.

Bästa spår: ”Lifeline”.