Stark comeback av Afghan Whigs

Håkan Steen

helskärm

The Afghan Whigs

Do to the beast

Sub Pop/Border

ROCK Cincinnati-bandet The Afghan Whigs var egentligen aldrig grunge – om de drömde om något var det att korsa The Temptations med Neil Young – men de kom fram via skivbolaget Sub Pop i Seattle i början av 90-talet, spelade gitarrstinn rock och klädde sig i svart. Att Greg Dullis texter berörde ämnen som ångest och alienation passade förstås också in i tidens hetaste tempo.

Det fanns dock alltid en större vidsynthet hos Afghan Whigs. Förmodligen är det inte minst därför som deras största kommersiella framgång, albumet ”Gentlemen” från 1993, fortfarande låter bättre än väldigt mycket annan ”alternativ” rock från den eran.

Jag minns en lysande spelning på Studion i Stockholm 1999 där den egentligen ganska osannolike frontmannen Dulli – på flera sätt närmare Al Bundy än klassisk rockstjärna i sin framtoning – byggde showen efter klassisk James Brown-dramaturgi i stället för att stå och se plågad ut i skrynklig t-shirt som åtskilliga kollegor.

Det är också den bredare utblicken och den konstanta nyfikenheten som gör det här comebackalbumet så oväntat relevant.

Efter att ha misslyckats med att upprepa ”Gentle­men”-succén på ytterligare några album lade Afghan Whigs ned 2001. En återförening såg länge osannolik ut men när det för två år sedan dök upp ett erbjudande om att göra en serie konserter kunde bandet inte tacka nej. För att få det hela att kännas fräscht repade de in några covers, däribland ”Lovecrimes” av Frank Ocean. Efter ett gig ihop med en annan modern r’n’b-gigant, Usher, i Austin i fjol fanns det plötsligt så mycket ny energi i bandet att det kändes naturligt att göra ett album.

Därmed inte sagt att ”Do to the beast” låter tiotals- r’n’b. Snarare blandar Afghan Whigs bitvis upp sin dunkla rock med southern gothic-stämningarna hos band som The Handsome Family, tydligast i den ”True detective”-kompatibla singeln ”Algiers”.

Men det hörs i själva anslaget att det här är ett band som fortfarande tar in omvärlden. Främst tillåter sig Dulli att sjunga som den 48-åring han har hunnit bli. Själens mörker är inte nödvändigtvis mindre nu än när han var 27, det tar sig bara ett annat uttryck.

”Do to the beast” kunde lätt ha slutat i halvhjärtad cash in-nostalgi för köpstarka 90-talsfans men framstår snarare som ett av vårens starkaste rock­album.