Jenssen håller internationell klass

Håkan Steen

Så många får Amanda Jenssen

helskärm

POP Tiderna är oroliga, utvecklingen rasar på.

Det är kanske inte alldeles förvånande att några av senare års mest tongivande artister har varit Amy Winehouse och Adele. Sångerskor som med sin musik inte bara har lutat sig stadigt mot en genuin passion för klassisk pop och soul utan också vågat visa sig sårbara och högst mänskliga i sitt uttryck.

Det finns mycket trygghet och tröst att hämta i den kombinationen, och det är troligen en liknande mix som på fem år har gjort Amanda Jenssen till ett etablerat namn i Sverige.

Precis som sina brittiska kollegor är hon även sällsynt begåvad på att vända motgångar till styrkor. Den hesa rösten, som passar den här sortens låtar och känslor så perfekt, är sprungen ur nedsatt lungkapacitet som hon har haft sedan en sjukdom i barndomen. Inspirationen till texterna kommer främst från livets blues.

Titeln på tredje albumet ”Hymns for the haunted” knyter delvis an till den filmiska spökstämning som präglar en del av låtarna men framför allt till gamla relationer som fortsätter att hemsöka både hjärta och hjärna.

24-åringen är bra på att med effektivt valda ord sätta fingret på de där oläkta såren och trycka till, men också på att langa fram en liten leende fyndighet som blir ett plåster av hopp mitt i det blå.

Trogne samarbetspartnern Pär Wiksten, hitsnickaren från The Wannadies, finns alltjämt med och gör Jenssens yviga visioner tydliga och catchy. Ny på det här albumet är producenten Björn Yttling från Peter Bjorn And John, känd för att ha rattat skivor med alla från Lykke Li till Primal Scream. Ingen har fångat Jenssens blandning av gapstompig djungelrock, Morricone-trumpeter och stråksvepande 60-talspop i modern radioförpackning bättre än Yttling gör här.

”Hymns for the haunted” låter mer och större än Amanda Jenssens tidigare skivor, och det finns numera en självklarhet och bredd i hennes artisteri som känns internationell.

Det som fortfarande saknas är riktigt djup. Känslan av popmaskerad och pastischfest blir ibland svår att helt skaka av sig.

Inte minst funderar man på var vissa av de där intima balladerna skulle kunna ta vägen om de vågade vara intima hela vägen och inte så lätt exploderade sig upp i jublande technicolorfinal.
 

Alla recensioner, veckans spellista, veckans retro och spaning här.

Bonus

BÄSTA SPÅR: ”Volcano swing”. Lätt voodoobeslöjad stompsoul med cool jazzvibb och tvära kast, där Jenssens röst bränner sig igenom otaliga nyanser av blått.

VISSTE DU ATT... Amandas norske far Halvard Jenssen har bakgrund som trubadur. Innan hon var känd uppträdde hon med honom på visfestivalen i Västervik.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: Etta James, Bo Diddley, Tom Waits, Calexico, Billie Holiday och Screamin’ Jay Hawkins.