Läckert men saknar bett

Mattias Kling

Nightwish

Det blir en pampig final på första festival­dagen, så klart.

Den svenskfinska kvintetten bombar på med eldar och fyrverkerier – men lyckas inte vara lika genomläcker när det kommer till själva musiken.

helskärm

I fronten står Anette Olzon, 41, iklädd svart spetskjol och lever sig in på sitt eget sätt. Hennes rörelse­mönster och gester är välkomnande, nära och bemötande på ett sätt som står i uppenbar konstrast till många av festivalens machomän.

Tjusigt och snyggt

Men så är Nightwish också ett aningen udda inslag i metalfaunan. Speciellt då gruppen fokuserar mer på prakt och prålighet än på kraft och ilska. Den är ju aningen mer sofistikerad, lite tjusigare och snyggare – vilket den också tar ett steg längre i livesituationen.

I avrundningsackorden i ”The last ride of the day” fyras det av fyrverkerier som sprider en tät krutdimma över området, visuellt utsökta eldpelare garnerar scenen i parti och minut – det är läckert, påkostat och iögonfallande snyggt.

Samma elegans går igenom i musiken, vilket på sitt sätt är både på gott och ont. För samtidigt som man kan hänföras av den tjusiga orkestreringen i styckena från senaste albumet ”Imaginaerum”, som utgör stommen i setet, är det svårt att inte sakna något bett. Lite friktion. En sjavighet som skaver och stör och som på så sätt ger mänsklig värme och liv.

Fin hyllning

Som åskådare blir man därför mer varm om hjärtat än uppeggad. Snarare välkomnad av stycken som ”Wish I had an angel”, ”Come cover me”, ”Nemo” och Gary Moore-hyllningen ”Over the hills and far away”, än engagerad och indragen på allvar.

Det är ju pampigt, vackert och bra rakt igenom. Utan egentliga supersvackor, men inte heller med alltför många uppenbara toppar.