Andreas Mattsson gör genuint ärlig popmusik
Publicerad 2021-11-19
ALBUM Få artister förtjänar en ”Så mycket bättre”-effekt mer än Andreas Mattsson. Den som söker stöd för tesen hittar hur många som helst på hans fjärde album.
Andreas Mattsson
Soft rock
Playground
POP Det är vanskligt att hävda att musik är ärlig. Artisteri handlar till stor del om att dupera, att få något att kännas som att det kommer från själens innersta rum. Med tillräcklig ambition, övning och viss talang går det att lära sig sig exakt vilka knappar man ska trycka på för att få publiken till önskad känslomässig plats.
Inte alls nödvändigtvis något fel i det, musik är en personlig upplevelse och får jag ut någonting av att lyssna på en låt kan jag leva med att eventuellt ha blivit grundlurad av skickligt hantverk.
Men när jag lyssnar på Andreas Mattssons fjärde soloalbum känns det verkligen just ärligt. Och varför skulle det inte vara det? Vad är annars poängen?
När Popsicle lade ned i slutet av 90-talet pensionerade den Piteå-bördige sångaren och gitarristen sina sista popstjärnedrömmar, i den mån han någonsin haft några, och började i stället fokusera på att som låtskrivare och producent göra musik till film och tv eller för och med artister som Carola, Peter Jöback, Lisa Nilsson, Tomas Andersson Wij och Annika Norlin.
Då han aldrig sett sig själv som en scenfigur har de egna skivorna, som dykt upp var femte år sedan debuten 2006, mer varit en hobby och ventil, och hela idén med sådana är ju att kunna släppa ut saker.
När Mattsson började göra det på svenska med förra albumet ”Solnedgången” kändes ärligheten mer påtaglig än någonsin, och nu tar han liknande teman vidare.
Den gissningsvis lätt ironiska och på ett annat sätt faktiskt ganska välbeskrivande titeln ”Soft rock” känns väldigt mattssonsk, och självklart öppnar skivan med en stillsam, nästan nio minuter lång sång om ett bitterljuvt minne från en festbalkong i gryningen.
I singeln ”Darling River” – en av årets starkaste låtar på vilken skala som helst – sätter ett kort tunnelbanemöte med någon från förr igång en liten känslostorm av tankar om hur ett eventuellt helt annat liv kunde ha blivit om bara omständigheterna varit lite annorlunda och några andra ord blivit sagda.
Där kommer Mattsson åt saker som försvinnande få andra svenska låtskrivare, och vågar dessutom sjunga näst intill förbjudet uppriktiga rader som ”Jag är för gammal/jag vill inte förändras, vill vara samma/jag önskade ett liv, det blev ett annat/men det är allt jag har, det måste gå”.
Den sortens betraktelser av ungdomens outhärdliga ensamhet, blossande förälskelser, tvivel, smärtor, existentiella rädslor och tidens obevekliga gång präglar hela skivan, hör inte minst spår som ”Kvällen väntar”, ”Ensamhetens slut” eller ”Det regnar inte”.
Samtidigt är ”Soft rock” givetvis ett album, en serie låtar som fungerar allra bäst i svit, fulla av lågmäld finess och subtila detaljer, där de luftiga melodierna hittar samma omsorgsfullt balanserade blandning av hudlöshet och helande lugn som texterna.
Det är Mattssons fristad, ett vardagsuniversum där han kan roa sig med någon nästan övertydlig Neil Young-flirt och det eventuellt går att ana att Talk Talk kan ha varit en referens. Men främst använder han sitt gedigna popkunnande till att tvinna ihop ett stort antal tunna trådar i olika nyanser till något som känns som en helt personlig musikalisk väv.
I helgen kliver denne anti-estradör in i ett populärt TV4-program. Han kommenterade, synnerligen typiskt, upplevelsen med orden ”tråkigt att det visas på tv”. Men om det finns någon som jag verkligen unnar en ”Så mycket bättre”-effekt är det Andreas Mattsson.
”Soft rock” rymmer nio ypperliga bevis på varför.
BÄSTA SPÅR: ”Darling River”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik