Begravda i ljudet

Mattias Kling

helskärm

NORJE. Efter fredagens In Flames-explosion blir finalen knappt en kinapuff.

Värdens mörkaste domedagsgitarrer skruvas i botten under lejonparten av konserten, och då slås också en stor del av poängen i backen.

När Tony Iommi dränks under en tsunami av bas och trummor går det inte att känna sig bekväm.

Tanken väcks rätt tidigt i spelningen. Efter att ha fått trumhinnorna konsekvent bultade av Geezer Butlers bas och Vinnie Appices trummor som fundament för Ronnie James Dios vokala frivolter så känns det som att det pågår en medveten mobbning av den 61-årige domedagskreatören från Birmingham.

Är förnedrande

För bara en vecka sedan blev han stämd av kollegan Ozzy Osbourne så att han inte ska kunna fritt förfoga över varumärket Black Sabbath, och denna kylslagna lördagsnatt så förpassas hans gitarr så lågt i mixen att den stundtals knappt ens är skönjbar.

Det är liksom inte enbart trist. Utan snarare förnedrande för en av heavy metals huvudarkitekter. Nedgraderingen är faktiskt så total att han till och med under sin egen solostund begravs under de ack så försiktiga atmosfärsyntarna.

Börjar lyfta

Det är först i signaturmelodin ”Heaven and hell” som Iommi börjar ta den centrala plats i soundet som han borde ha. Och helt naturligt är det också först då det börjar lyfta. I nämnda centralpjäs, samt i extranumrets hopstuvning av ”Country girl” och ”Neon knights”, låter nämligen Heaven & Hell helt plötsligt som ett band värdigt en avslutningsplats på festivalen.

Extra beklagligt är detta ljuddebacle med tanke på att resten av gruppen – och inte minst repertoaren – får plats att glänsa. Dios röst är ovanligt spänstig och till och med Appice gör något vettigt av ett så förväntat dött inslag som sitt trumsolo.

Där finns livbojen som hindrar bandet från att sjunka i natt.