Sacred Reich är en juvel som glimmar

Mattias Kling

Sacred Reich

Zeppelin Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: ”Death squad”.

Sämst: Att så få väljer rejäl rumlarthrash före sydstatsgung.

NORJE. Även inom den retroglada nymoshrörelsen tycks Arizonakvartetten vara ett ganska så obskyrt kort. Det är kanske därför det är rätt glest framför Zeppelin Stage - och måhända en smula beroende på att Lynyrd Skynyrd samtidigt samlar vad som känns som hela festivalen några hundra meter bort.

Sådant lyckas emellertid inte slå hål på närvaroglädjen. Bandet jammar lite på ”Sweet home Alabama”, den muntertrinde frontmannen Phil Rind garvar hjärtligt åt en snabbesökande uppblåsbar sexdocka i publiken och, minsann, det låter ju bra.

Ständigt ett av de orättvist ouppskattade namnen från den andra vågen av thrash metal är Sacred Reich ändå alltjämt en genrejuvel som lyckas glimra till i det lilla mest hela tiden. Gruppen må nu för tiden göra en värdighetsinsats med gubbmage och amorteringar, men det hindrar inte stycken som ”Love … hate”, ”Crimes against humanity” och ”Ignorance” att låta riktigt skarpa då de skickas ut inför en sakta skymning.

Obskyrt, måhända. Men fortfarande bra mycket bättre än andra haussade samtidskollegor.