Vi måste vänja oss att förlora hjältarna

Joacim Forsén

helskärm

Ronnie James Dios bortgång var bedövande sorglig.

Men den var bara början.

De närmaste åren blir ett enda långt farväl till rockens legendarer.

Ronnie James Dios bortgång var bedövande sorglig. Men den var bara början. De närmaste åren blir ett enda långt farväl till rockens legendarer.

Hammersmith Apollo i London, maj 2010. Det är trångt, varmt och uppspelt som en Hellströmkonsert.

På scenen står ett gäng 60-åringar, vi kan kalla dem för Stooges, och spelar punk.

Allt är som vanligt. Iggy far runt som en rabiat tonåring. Svettblank magrutekropp. Jeans närmare knäna än röven. Med nån minut kvar av ”I wanna be your dog” gör han det alla punkrockstinnna sångare ska göra. Han tar sats från trumsetet och stagedivar hårt och bestämt över publikhavet.

63 år gammal.

Vi har levt i en bisarr rock ’n’ rollverklighet länge nu. Alla band finns. Inga lägger av. Ta paus möjligen, men splittra bandet för gott? Nja, hellre dör medlemmarna.

Och det är tyvärr det som håller på att hända. I söndags fick vi en plågsam påminnelse om att lyxen att kunna se nästan alla av uppväxtens idoler live sakta kommer att ryckas ifrån oss. Ronnie James Dio förlorade mot cancern och lämnade hårdrocksvärlden i enorm sorg. Faktiskt helt lamslagen.

Den tröstlösa verkligheten är att vi måste vänja oss. Lemmy fyller 65 i år. Ozzy är 61, Tony Iommi 62 och Ritchie Blackmore 65. Mick Jagger blir 67 i sommar och Keith Richards fyller i december. Det här är inga människor som har levt på råkost och anammat tallriksmodellen. De har, så att säga, inte spolat kröken heller.

Om fem år kommer ingen gnälla över att Sweden Rock bokat samma artister. Igen. För de finns inte. Kanske dröjer det inte ens så lång tid. Den första generationen stora rockband och legendarer kan vara borta när som helst.

Bara en sak är säker. Hjältarna försvinner sakta från oss men long live rock ’n’ roll.