Children of Bodom gör lyxmetal utan att bry sig
Publicerad 2013-09-26
I finalen ”In your face” förklarar Alexi Laiho att han inte ger ett flygande fan vad någon tycker.
Synd bara att denna likgiltighet är lite väl tydlig mellan varven.
Esbokvintetten ska i alla fall inse att den tycks ha en lägstanivå strax söder om anständighetsgränsen.
Senast gruppen besökte Stockholm – i mars 2011 – smällde en propp på scenen redan i öppningsnumret ”Not my funeral” och efter denna fiaskoentré lyckades Children Of Bodom aldrig riktigt resa sig.
Betyg dagen efter: ett ensamt plus.
I kväll funkar elektroniken emellertid som önskat. Och mer därtill.
I ryggen har bandet lyxiga skärmar som blinkar och blixtrar, en påkostad scenografi som egentligen är någon storlek för kraftig för ett halvglest Tyrol men som samtidigt ger föreställningen ett extra elegant underlag.
Komplexfria bicepsriff
Det är liksom ofta mer intressant att syna snöoväder, liemän och detaljer från omslaget till halvfärska ”Halo of blood” än att möta keyboardisten Janne Wirmans blick – ömsom livrädd, stundtals uttråkad – eller när Laiho spelar med gitarrhalsen i ögonhöjd.
Eller för den skull lyssna på musiken, detta komplexfria rådslag mellan nordisk ytterlighetsmetal, amerikanskt bicepsriffande och tysk festlighet.
Den trotsar träget genreinrutningar, hyser såväl blastbeatexplosioner (titelspåret från nyss nämnda årsgiv) som ett mer behärskat temperament (”Dead man’s hand on you”) och upphör därför aldrig att vara givande i såväl detaljer som helhet.
Precis som det kan bli då man inte bryr sig ett flygande fan.