Jag ger mig – Darkness är galet kul

Joacim Forsén

Nöjesbladets Jocke Persson blir omvänd och får krypa till korset

The Darkness har alltid varit verklighetens Spinal Tap. Allt är på elva. Ständigt.

Frontmannen Justin Hawkins har inte bara lagt till med en vildsint mustasch som förvandlar honom till Johnny Depp i ”Pirates of the caribbean”. Han gör också alla rock­klyschor som går att göra på scen. Bara fulare och galnare. Allt ifrån hur han springer med höga knän till hur han rumpjuckar mot publiken, och samtidigt spelar gitarrsolo bakom nacken. Eller hur han plötsligt försöker hjula över Ed Grahams trumset.

Musik – och klass

Allt är överdrivet med Darkness, inte minst Hawkins falsettylande.

Men rock’n’roll ska vara kul. Och till skillnad mot, säg Steel Panther, så har britterna både musik att bära upp humorn med och klass nog att skippa vulgärtramset.

Så, efter att ha räknat ut kvartetten fullständigt får jag krypa till korset.

Återförenade i originalsättning minns jag hur befriande kul deras trimmade AC/DC-rock var live kring debuten. Precis som i kväll.

Darkness

Festival Stage, Sweden Rock Bäst: ”Love is only a feeling” och ”Get your hands off my woman”. Sämst: Att inte alla låtar är lika bra som dem.