Dystert, lysande & roligt

Markus Larsson

Ryan Adams röst är 2000- talets vackraste instrument

helskärm

GÖTEBORG. Man känner igen det.

Totalt fotoförbud. Ingen vågar pilla på sin smartphone eftersom det kan straffas med en fatwa från scenen. Luguber scenbelysning. Och en Ryan Adams som muttrar, kliar kalufsen och bläddrar förstrött i ett texthäfte.

Grymma melodier

Adams växlar mellan två akustiska gitarrer eller spelar piano med ryggen mot publiken.

– Jag måste sitta så här eftersom vi inte hittade ett osynligt piano, förklarar han.

Det är så tyst i lokalen att en kvävd harkling blir en nyårsraket som exploderar uppe i taket.

I den avskalade miljön träder sångaren Ryan Adams fram. Rösten är fortfarande 2000-talets absolut vackraste instrument. Och melodierna ... fuckin awesome.

Det är två och en halv timme av extremt lågmäld country noir. Jag har nog aldrig hört lika långsamma och sköra versioner av ”Let it ride” och ”Oh my sweet Carolina” och ”La Cienega just smiled”.

Och mellan de allvarliga låtarna levererar Ryan Adams en helt annan föreställning.

Pratar om katt

Han gör ”tranan” från ”Karate Kid”. Han avbryter balladen ”Two” efter några ackord och spelar en extremt rolig cover på något som liknar Judas Priests ”Grinder” i stället.

Eller så pratar han omständligt och länge om hur en orange kattjävel tassade upp på scenen i Paris och åmade sig.