Som att titta på ett akvarium

Höjdpunkter saknas inte.

Vissa stunder är rent av fantastiska.

Men ibland är konserten lika trist som att titta på betong.

När sångaren Michael Stipe plockar fram megafonen och resten av R.E.M. exploderar i "Orange crush". När en bildskärm visar Manhattans skyline under den majestätiska refrängen i "Leaving New York".

När de gör "The one I love", "Everybody hurts", "Fall on me" och "Man on the moon"...

Då inser man att väldigt få rockband har skrivit lika skarpa och fulländade poplåtar. Då dämpas irritationen över att de sällan eller aldrig spelar tidiga klassiker som "Driver 8" och "Wendell Gee". Nej, vi får inte ens höra "It"s the end of the world as we know it (and I feel fine)".

Att konserten ändå känns hopplöst ojämn beror bland annat på att R.E.M. gjort hopplöst ojämna skivor sedan "Automatic for the people" från 1992. "The boy in the well" från senaste albumet "Around the sun" kommer nog aldrig att få en monter i bandets hall of fame.

För stora lokaler

En annan orsak är att R.E.M. är ett litet collagerockband som går omkring i alldeles för stora skor. Musiken kräver långt intimare lokaler än Globens gigantiska rymd för att komma till sin rätt.

Stundtals är det som att någon ställt ett stort akvarium framför publiken och inte en scen. Men i stället för kyssguramin, guppyn och den obligatoriska malen simmar en Stipe, Mills och Buck omkring.

Anstränger sig

Michael Stipe är sminkad som en tvättbjörn och dansar som en spratteldocka. Peter Buck hoppar jämfota när han blir exalterad och håller nästan på att vrida Rickenbacker-strängarna ur led. Och Mike Mills är" basisten Mike Mills.

De anstränger sig verkligen för att slå sönder glaset och nå ut.

Utan att riktigt lyckas.

R.E.M.

Markus Larsson