Red Hots verkliga frontman

John Frusciante spelar gitarr i en liga där ingen rockgitarrist kan hota honom

1991 var han en avgörande orsak till att Red Hot Chili Peppers med det klassiska albumet ”Blood sugar sex magik” och singlarna ”Under the bridge” och ”Give it away” tog steget från Los Angeles alternativa scen till att bli ett av världens största band. Han hyllades som förnyare och virtuos: funkig som Bootsy Collins, punkig som Johnny Thunders, ekvilibristisk som Jimi Hendrix. Sen ställde han gitarren åt sidan, körde in heroinsprutan i armen och crackpipan i munnen och knarkade sig ner i djupaste misär. 1999 var han tillbaka på albumet ”Californication”. Tillbaka med armar ärriga av nålstick och infektioner. Tillbaka utan tänder. Men tillbaka – och bättre än nånsin.

På ”By the way” tar han det vidare till en nivå så hög att ingen annan rockgitarrist av i dag når dit. Nu är det inte längre blott vackrast tänkbara toner sammanflätade med varandra. Nu målar han tavlor. Varje låt är en serie unika bilder. Variationen i teknik och färger får betraktaren att häpna. John Frusciante är att jämföra med en fotbollens Maradona eller Zidane. Det handlar om män med fantastiska visioner och teknik nog att förvandla dem till verklighet.

Puls träffade honom backstage före Red Hot Chili Peppers utsålda gig på Globen.

Sättet du ser på gitarren som instrument i dag, hur skiljer det sig mot när du var yngre?

– När jag växte upp tänkte jag bara på teknik. Jag hade ett mål: ingen, säger ingen, skulle kunna säga annat än att jag var en fantastisk gitarrist. Mitt sätt att lyckas var att lära från folk som allmänt framhölls som imponerande gitarrister: Eddie van Halen, Yngwie Malmsteen? Men jag gav upp det. Det passade inte in i bandet och saknade originalitet.

Vad fick dig att inse det?

– Jag började följa färgerna i mitt huvud och struntade i hur många toner jag kunde fyra av på kortast möjliga tid, hur snabbt jag vandrade upp och ner för gitarrhalsen. Jag tänkte på Keith Richards. Hur färggrannt är inte hans sätt att spela? Och han bryr sig inte om teknik i den meningen, om han gjort det hade han aldrig spelat sitt briljanta solo på ”Sympathy for the Devil”.

Du var borta från bandet mellan ”Blood sugar sex magik” 1991 och ”Californication” 1999, vad hände med ditt gitarrspel under den tiden?

– Jag la av att spela gitarr. I stället studerade jag konst, utbildade mig själv. Jag läste om och inspirerades av Marcel Duchamp, Leonardo da Vinci, Jean-Michel Basquiat och Francis Piccabia, hans akvareller av maskiner. Det har haft ett stort inflytande på mitt gitarrspel.

Hur då?

– Sättet att tänka? Alltså, jag kan titta på gitarrhalsen och veta exakt vad jag ska göra för att framkalla en viss stämning i en låt. Det finns ingenting av slump i det. Jag vet vad jag ska göra och varför. På samma sätt har de stora konstnärerna en instinktiv förståelse för perspektiv. Var ligger det centrala i målningen, hur får jag fram det, hur fyller jag ut rymden framför och bakom. Min intellektuella infallsvinkel som gitarrist är densamma.

Konkret, hur märks det här på

”By the way”?

– Det finns inga blood ’n’ guts-gitarrsolon. Inget av hela den där gitarrhjälte-prylen. Jag gör ingenting för att briljera för briljerandets skull. Jag är inte ute efter att dra uppmärksamheten till mig. Jag underordnar mig låten för att lyfta fram den. På varje låt har jag en ny idé om färg och sound. Det blir mer som melodier än solon i traditionell mening.

Vilka gitarrister influerade dig i samband med albumet?

– John McGeoch. Han är en sån gitarrist jag själv vill vara. Han har en ny och briljant idé för varje låt. Jag brukar spela med i grejerna han gör på Magazines plattor och på Siouxsie & the Banshees ”Juju”. Jag lyssnade mycket på Sparks album ”Propaganda” och ”Kimono my house”. Adrian Fisher heter gitarristen, men jag är säker på att det är Ron Mael (Sparks låtskrivare) som säger åt honom vad han ska spela. Jag lyssnade på Johnny Marr från The Smiths och Vini Reilly från The Durutti Column, sättet som de liksom väver ett mönster med ackorden. Keith Levine från PIL var en direkt influens på låten ”This is the way”. I hur mina toner blöder in i varandra.

Många rockjournalister ser en motsättning mellan teknik och känsla, vad säger du om det?

– Jag är passionerad vad gäller musik. Ingenting kan stoppa den passionen. Så länge jag utgår från det kan jag vara hur teknisk jag vill. Tekniskt kunnande är frihet. Men jag vill rekommendera alla att spela så enkelt som möjligt. Att spela snabbt och svårt får aldrig bli ett självändamål, om du gör det ska det vara för att låten begär det.

Kan du nämna gitarrister som både spelar tekniskt svårt och har känsla?

– Steve Hackett i tidiga Genesis. Robert Fripp i King Crimson. Steve Howe i Yes. Frank Zappa. De spelar vackert, kraftfullt och med emotionellt djup. När folk säger att de inte lirar med hjärtat? Alltså, det får mig att vilja spy. Endast folk utan öron kan påstå sånt. Det här är gitarrister med så mycket färg, sånt överskott av idéer. Du kan lyssna till deras grejer om och om igen och alltid upptäcka nåt nytt. De tog chanser, överskred gränser, hade mod och äventyrslusta, de nöjde sig inte med att vandra i andras fotspår. Jag känner en ofantlig respekt för dem. Yes ”Close to the edge” och King Crimson ”In the court of Crimson King” är fantastiska album som varit helt avgörande för mig.

Samtidigt älskar du Johnny Thunders. En gitarrist som spelar enkelt och primitivt.

– Jag är öppen och tar in inspiration från alla håll och kanter. Johnny Thunders har inte samma frihet som nån som förstår musikteori. Men han hade tillräcklig teknik för att göra sin pryl och den vilar på 50-talsrocken: Gene Vincent, Elvis, Buddy Holly, Chuck Berry? Rock ’n’ roll i sin renaste form. Ren energi. Därifrån hämtade också glamrocken och punken sin inspiration.

Du släppte ditt senaste soloalbum – ”To record only water for ten days” – för två år sen. Har du ett nytt på gång?

– Ja, det kommer om ett par månader och heter ”Shadows colliding with people”.

arkiv John Frusciante

Tore S Börjesson , tore.borjesson@aftonbladet.se