Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Lyckas skapa masspsykos

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-26

Olycklig inledning – men sen tar sig Depeche Mode

Dave Gahan behöll kavajen på och blottade inte den tatuerade torson förrän i fjärde numret ”Walking in my shoes”.

MALMÖ. Gubbarna i Depeche Mode är världsmästare på stadiumsynt. Samtidigt bör tilläggas att de är ensamma i genren.

Men de lever och levererar.

Vi befinner oss på turnén med det modesta ­namnet ”Tour of the universe” vars tre låtar nedbantade budget­variant Arvikafestivalen fick se i somras.

Om man nu kan tala om budget i de här sammanhangen, förstås. Resan, som nått fyra kontinenter, är så omfattande att Dave Gahan likt kungen på besök i Arboga haft problem med geografin.

”Tack så mycket, ­Chile!”, sa han enligt uppgift på en konsert i Peru i höstas.

Olycklig inledning

Den småsega gubbsynten som är sångerna från senaste albumet ”Sounds of the universe” agerar olycklig inledning i kväll. Först i fjärde numret ”Walking in my shoes” kastar Gahan kavajen och flashar sin tatue­rade torso. Under ”World in my eyes” tar frontfiguren en tur på catwalken med mikrofonen i ena handen och skrevet i den andra. Vi kan alla andas ut. Men lika stum av sexuell beundran han en gång gjorde sin publik, lika oroliga blir vi i dag över att det är efterdyningarna av urinblåse-operationen som spökar, snarare än en plötsligt porrig gest.

Samtidigt som sångaren cementerar bilden av sig själv som syntpopens Mick Jagger finns det någonting mindre mossigt, nästan fräscht, över honom, Martin L Gore och Andy Fletcher. Troligen beror det på att Basildon-männen är tämligen ensamma i sitt slag.

Masspsykos

Och efter en lite ojämn föreställning visar de prov på en enorm och nostalgisk masspsykos. Låt­sviten ”Enjoy the ­silence” och ”Never let me down again” är årets största ögonblick för stadiumsynten. Det är också årets enda.

Depeche Mode

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Plats: Malmö arena. Publik: 11 066. Längd: Två timmar. Bäst: ”Enjoy the silence” och ”Never let me down again” är konsertens klimax. Sämst: Martin L Gores vibrato är vackert, men det är inte därför vi är här. Fråga: Hur lyckas bandet spela ”Policy of truth” så gravt fel efter nio månaders turnerande med samma låtlista?

Följ ämnen i artikeln