Ojämn, rastlös – men rasande bra
Publicerad 2012-01-24
En hostande Lauryn Hill slungar ut genre-attacker som får en att ducka i kyrkbänken
Västra Järnvägsgatan 21, 105 18, Stockholm.
Det är Aftonbladets adress.
Dit kan ni posta min förlorade hörsel.
Jag skulle inte bli förvånad om billarmen började tjuta på gatan utanför.
Ljudvolymen i kyrkan är högre och brötigare än helvetet.
Efteråt säger flera jag träffar att Lauryn Hill har tappat rösten.
Massivt mangel
Jag kan medge att hon hostar och harklar sig mellan en låt eller två, men där jag står kan jag inte uppfatta sådana nyanser i det massiva manglet.
Hastigheten är så hög att låtarna riskerar att tappa körkortet. Det låter som att Lauryn Hill gör en garagerockversion av sin karriär.
L Boogie baserar fortfarande sina konserter på två skivor från 90-talet, The Fugees ”The score” och solodebuten ”The miseducation of...”.
Men det kan också vara svårt att höra. Precis som Bob Dylan arrangerar hon om flera låtar tills de knappt går att känna igen. Många ändrar dessutom form och karaktär och genre medan de pågår, vilket skapar en rastlös och intensiv och nästan frijazzig framåtrörelse.
Det är reggae i 180 kilometer i timmen. Det är Manu Chao-liknande carnivalépunk. Det är hårdrock och hiphop, soulballader och calypso, gospel och ska.
Jag hade gärna varit utan alla ögonblick som tangerar funk-o-metal. Jag hade gärna sluppit det värdelösa gitarrsolot i ”Ex-factor”. Det är även möjligt att Lauryns röst har upplevt bättre dagar och att två versioner av ”Killing me softly” är en för mycket.
Ursinnigt upplyftande
Samtidigt... allt är ursinnigt upplyftande. Och ingen tar i mer än Lauryn själv. Hon rappar lika snabbt som Eminem, sjunger Stevie Wonders ”Jammin’” bättre än Stevie Wonder själv och är fullständigt briljant i det obligatoriska Fugees-partiet. Attacken i ”How many mics” är så kraftfull att jag instinktivt duckar i kyrkbänken.
Ojämnt, förbryllande
Det är ojämnt och förbryllande och huller om buller och rasande bra på samma gång.
Jag förstår det frustrerade vrålet när Lauryn Hill lämnar scenen och struntar i extranumren. I kväll är 80 minuter lite för kort.
Publiken skriker och jublar tills mina öron säger upp sig och flyr.