Karbaret Ark blir aldrig ett spektakel

The Ark på Cirkus

Det är bara att inse att man ständigt måste revidera sina åsikter.

The Ark har jag tidigare alltid tyckt varit jönsar i fula frisyrer och låtsas­arty kläder. Inte alls i närheten av till exempel Broder Daniels autenticitet, begåvning och vansinne.

Men långsamt och metodiskt har de, likt frikyrkopastorer, till och med lyckats övertyga en hedning som jag om att de är, om inte helt lysande, så i alla fall ganska så speciella. Det är en övertygelse som successivt byggs upp under gruppens turnépremiär på Cirkus.

Vingar på ryggen

En inspelad röst räknar in konsertens början och när strålkastarna slås på står bandet på scenen. Bakom Sylvester Schlegel på trummor stiger Ola Salo, The Arks självlysande huvudperson, ur scengolvet i bar överkropp och med svarta dunvingar på ryggen.

Det känns som lika delar kabaret som konsert, men Ola Salo lyckas bära upp sina vingar utan att det blir som spektakel.

The Ark blandar upp med äldre material, men har tyngdpunkten på låtarna från senaste skivan ”State of the Ark”. Från konsertens början ligger en kompakt allsångsmatta genererad av publiken över hela Cirkus. Det är inte utan att det ger rysningar.

Fungerande koncept

Kvällens mäktigaste stund infinner sig under bombastiska ”It takes a fool to remain sane”, som Ola Salo kallar för ”Ark-statens nationalsång”. Men låten får hård konkurrens av senaste singeln ”One of us is gonna die young”, som blir ännu mer morbid när en massa unga röster i publiken sjunger med i texten.

Sammanlagt låter The Ark som en blandning av ABBA, David Bowie och Kiss med en liten gnutta av hederlig svensk folkpark. Ett koncept som bara verkar övertyga allt fler.

The Ark

Läs mer:

Jonna Sima