Lisa bjuder på glittrande soul
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-07
Men startsträckan är lika pigg som Prozac
MALMÖ. Lisa Nilssons turnépremiär är en fin sammanfattning av en karriär som knallat på i tjugo år. Men startsträckan är lika provocerande småputtrande som Prozac.
Lisa Nilsson bär en hudfärgad klänning. Det är väldigt talande. Hennes musik är ungefär lika färgstark som en fondvägg av café con leche. Det är också hennes självklara artistiska signum.
Mellan sångerna pratar hon om att komma bort från snöslask, tunga himlar och skygga blickar. Men det är ju här hennes musik hör hemma, slätstruken som mormors manglade duk. Hennes soul hamnar alltid på Svensktoppen, hennes bossanova i ”Packat & klart”.
Tillbakalutat
Konserten börjar i ett lätt-och-lagom-läge. Likt den norske skidvirtuosen Petter Northug offrar ingen mer energi än nödvändigt. Sångerskan tar bara i så mycket att hennes röst nätt och jämnt överröstar kompet, som kontrar med ett groove tillbakalutat nog för att kallas John Blund.
Efter en timme och en kvart gör Lisa den första fysiska utsvävningen över scenen. Hon tar fem steg till höger. När hon sedan relaterar till konserten som ”fest” känns det mest av allt som ett hån.
Halleluja-moments
Men den lilla melodifestival som är ”Du (öppnar min värld)” markerar vändningen. Mot bakgrund av det oändliga förspelet växer Mauro Scocco-signerade ”Vad du ser är vad du får” och ”Varje gång jag ser dig” till förlösande, små halleluja-moments. Publiken ställer sig upp och spontandansar i sina säten.
Och när den jubilerande artisten till slut sjunger om himlens alla små stjärnor i paradhitten ”Himlen runt hörnet” glittrar klänningen i kapp. Hon har bytt från hudfärgad till svart.