Det låter bra - men kungarna vevar på rutin

Upplevelsen är något kluven.

Å ena sidan låter det väldigt bra.

Å andra sidan känns det onekligen som att den sönderturnerade sydstatsversionen av The Strokes står och vevar på rutin.

helskärm

Han säger det själv, sångaren Caleb Followill, när publiken har fräckheten att kräva ett extranummer.

- Vi är i slutet av vår turné och känner oss trötta.

Tack, vi märker det.

Det musikaliska framförandet är det i och för sig inga fel på.

Tvärtom.

Kvartetten presenterar sin musik - ett slags släpig, Allman Brothers-osande och i mitt tycke mycket tilltalande sydstatsvariant av den nerviga New York-rock The Strokes fört upp på agendan igen - med stor precision.

Längtar hem till USA

Det låter helt enkelt bra.

Men samtidigt kan de håriga ynglingarna inte dölja att de längtar hem till Tennessee (vilket jag förvisso kan förstå - jag längtar alltid till Tennessee).

Det är inte mycket till gnista i liveshowen.

Jag menar ju inte att man nödvändigtvis måste vara James Brown.

Man kan ha en hård och butter attityd också.

Men Kings Of Leon har inte det heller. De är bara trötta och ocharmiga och för aftonen oförmögna att plöja ner någon själ i sina - nästan - undantagslöst utmärkta låtar.

Det låter ihåligt

När Followill precis i slutet säger att han haft roligt låter det följaktligen en smula ihåligt.

Men kanske är just det här det idoga turnerandets omöjliga ekvation.

Man blir bra på att spela - men hinner tröttna på sig själv.

Synd ändå.

Jag tycker att Kings Of Leons "Youth & young manhood" är en av årets mest sensationella plattor och hade gärna velat se på dem att de håller med mig om den saken.

Kings Of Leon

Per Bjurman