Dixie Chicks fräser & bits

Håkan Steen

Nu gör bandet klart mer än någonsin att de är punk

När den konservativa countryn vände dem ­ryggen blev Dixie Chicks mer älskade än någonsin på andra håll.

I kväll gör de med all önskvärd tydlighet klart vad de egentligen är: Ett punkband.

Natalie Maines kommer in på scenen i mohikan­frisyr, Emily Robison spelar banjo i mc-boots och på violinisten Martie Maguires svarta tröja står det rent av ”PUNK”.

Så tydliga hade de inte behövt vara. Punk är som bekant inte en musikstil ­utan en attityd och den som kan storyn om den här Dallas-trion vet givetvis att de är mer punk än det mesta.

När de för elva år sedan hade den oerhörda fräckheten att uttrycka en åsikt om George W Bushs ­utrikespolitik stämplades de som antipatriotiska av den mer konservativa sidan av countryscenen i USA, och är på många håll fort­farande inte förlåtna.

Red ut stormen

Men Dixie Chicks stod upp för sina åsikter, red ut stormen och kom ut på ­andra sidan med sin bästa skiva någonsin, ”Taking the long way”. Som inte minst visade att bra musik aldrig har handlat om regler och gränser. Bra är bra.

Den här hett emotsedda kvällen - elva år sedan ­förra Sverige-besöket, åtta sedan senaste plattan - blir en i väldigt långa stycken grandios manifestation av just det, allt som serien ”Jills veranda” ville berätta och diskutera nedkokat i ett enda band.

Sjunger stämmor

Dixie Chicks rockar upp snabbplockande bluegrass i ”Sin wagon” ”, dixiechicksar till Miley Cyrus ”Wrecking ball” (!)” och tolkar ­Stevie Nicks västkustbris ”Landslide” med precis samma självklarhet. När de sjunger stämmor i den akustiska ”Travelin’ soldier” är det just då inget ­annat som betyder något.

Och väldigt mycket handlar förstås om Natalie Maines och hela den där finpixliga färgskalan i hennes unikt elastiska stämband, de som både fräser och bits och lyckas låta ändlöst sårbara i ”Not ready to make nice”, kvällens nyckelsång som stegrar sig till ett monument över allt som är bra med musik.

Den sortens ögonblick känns viktigare än ­någonsin i en tid när många är egendomligt intresserade av att sätta upp regler och dra gränser.