Hasse ”Kvinnaböske” får hemmapubliken att jubla

Markus Larsson

Markus Larsson om schlagerveteranen

HELSINGBORG. Det är skillnad på ”raj-di-daj" och ”raj-di-daj”.

Just Hasse Anderssons ”raj-di–daj” är mycket populärt i Sverige hösten 2015.

Det måste ha hörts till Helsingör.

Ja, milda makter.

Vem trodde det här för ett år sedan?

Före Melodifestivalen var Hasse Andersson mest en lokal angelägenhet efter en lång karriär.

I dag får han mjölktänder skickade till sig från sina nya fans. De må vara små men de är inte få. Och med tanke på premiären är gaddarna högst välförtjänta. Den som försöker hitta en varmare version av skåntry 'n'roll letar tyvärr förgäves. Anderssons country har inte så mycket med Johnny Cash att göra. Visst finns det vemod i låtarna, visst finns det svärta – i texterna beskrivs den känslan ofta genom hösten och uppdragna båtar – men

leendet går aldrig i moln. I slutändan springer låtarna alltid barfota på en sommaräng.

Hasse Andersson skriver honky tonk om hur det är vakna dagen efter att ha festat loss med öl och salta pinnar. Den heter ”God morgon”. Han minns en varieté i Kivik med trollkarlar och strippor och Mr Swing, en djävul i röd slängkappa. Och han berättar om sitt gamla band på 60-talet, Hol Terry And The Strangers, och river av rock- och countrystandards som ”The great pretender”, ”Whole lotta shakin' goin' on” och ”Just walk on by” med imponerande glöd.

Visst, det finns stunder som mest lunkar på. Andersson föredrar ett beat som man ska vaja lite på nacken till, från höger till vänster och tillbaka igen. Gärna i lugn takt.

Men då kan man alltid snegla upp till höger om scenen. Vad är det där?

En gitarr? En gitarr med en ditmålad hund som har fått änglavingar? En gitarr med en hund och vit cowboyhatt? Som står inuti en jättestor fågelbur? Vad fyller den konstinstallationen för funktion? Det kan man fundera på ett tag.

Framför allt har Hasse en tvåstegsraket i bakfickan. Den ena är ”Guld och gröna skogar”. Den andra är låten fick till och med folk uppe i Kiruna att börja kalla hunden för ”honden”.

Och när bomben ”Änglahund” slår ner i hemmapubliken, som säkert tagit sig en och annan stänkare till maten, skvätter allsången över hela väggarna.

Då är det jubel, kan jag lova.

Jubel i Bösken.