Mellencamp visar en nygammal glöd

Markus Larsson

ROCK Här finns inget av det som gjorde John Mellencamp till superstjärna på 80-talet.

Ingen Lisa Germano på fiol. Ingen Kenny Aronoff på trummor.

Ingen storslagen och rustik heartlandrock om pink houses där en svart man med en svart katt har ”an interstate running through his frontyard”. Ingen högljudd protestlåt som ”Rain on the scarecrow” där Mellencamp ställde sig med fötterna brett isär mellan Woody Guthrie och The Rolling Stones.

Inga ballader om Jack & Diane, inga klubbar som heter Cherry Bomb.

Musiken på ”No better than this”, Mellencamps 25:e album, är över huvud taget mer 1928 än 2010.

Allt är inspelat i en tagning på en gammal Ampex-bandspelare. Musikerna trängs runt en ynka mikrofon. Det är mer än lo-fi. Det är mono.

Atmosfären och rumskänslan kan ofta bara hittas i gamla arkiv och vinylbackar. Det känns som att låtarna stiger ut ur stereon, ställer sig bredvid tv-soffan och börjar spela ståbas.

Tankarna går till Bob Dylans ”Love & theft”, till Johnny Cashs äldsta inspelningar för Sun Records, till Dust Bowl-country, rockabilly och field recordings med hillbillyvalser, blues och mördarballader. Och gitarristen Mark Ribot lägger hela tiden an ett lika spökligt vibrato på strängarna som när han gästade Robert Plant och Alison Krauss på skivan ”Raising sand”.

Det har inte varit lätt att tycka om John Mellencamp. De senaste 20 åren är en ändlös rad av små och stora besvikelser och ett allt trubbigare låtskrivande.

Men här är ökenvandringen över. Här stiger han fram med en glöd och inspiration som han inte visat upp sen 1987.

Och de gamla ljuden och andarna passar Mellencamps röst perfekt. Det är här, i musik som verkar vara skriven för 70 år sen och som inte bryr sig ett skit om kommersiell radio och webb-tv, han hör hemma.

Berättelserna om fattiga och förbrukade människor känns igen. Men resten kan inte jämföras med nåt som 58-åringen från Indiana gett ut.

Det är inte det bästa han gjort. Men det är definitivt det bästa han släppt sen ”The lonesome jubilee”.

Delar av ”No better than this” spelades in på ett hotellrum i San Antonio, Texas, där Robert Johnson en gång bodde.

John Mellencamp riggade upp utrustningen i exakt samma hörn av rummet som den svarte bluesmannen stod när han spelade in ”Hell hound’s on my trail”.

Efteråt sa Mellencamps producent, T-Bone Burnett, att det måste vara det bästa hörnet han nånsin hört.

Bästa spår: Inledande ”Save some time to dream”. Personligen har jag inte hört en lika bra Mellencamp-låt sen ”Jackie Brown”.