Eldkvarn böljar mellan vingligt och knivskarpt
Publicerad 2024-06-06
KONSERT Eldkvarn sa farväl men ångrade sig.
Nu följer de upp fjolårets bejublade avskedskonserter i Norrköping med en hel turné. Och låter emellanåt bättre än på länge.
Vi får bara hoppas att Plura håller.
Eldkvarn
Turnépremiär: Folkets Park, Malmö. Publik: 2 300. Längd: 113 minuter. Bäst: ”Älskaren från det öde landet”, ”I skydd av mörkret” och ”Du älskar inte mig”. Sämst: Pluras rygg verkar må allt annat än bra.
MALMÖ. Känslorna är alltid lite dubbla kring band som säger att de ska lägga av och sedan fortsätter lite till. Särskilt för någon som skickas att recensera vad som annonseras ut som finalen och tar i med de lite extra stora orden för att även passa på att tacka för en lång och lysande karriär.
Som jag gjorde när Eldkvarns höll två avskedsspelningar i Norrköping förra sommaren. Redan i logen efter andra giget sa emellertid Plura Jonsson till de andra att om han bara kunde få ordning på sin rygg skulle han gärna göra en turné.
Och nu är vi här, vid starten på en 23 konserter lång sommarsväng på för det här bandet ovanligt stora ställen och med ett biljettpris på runt 600 kronor.
Resan har de döpt till ”Det är aldrig försent att lägga av” och nu tror jag faktiskt att de ämnar sätta punkt på riktigt.
Pluras rygg är nämligen allt annat än i toppform. Sångaren leds in och ut från scenen (”jag är inte full, jag har bara jävligt ont i ryggen”) och sitter ned setet igenom. Mitt under ”Älskaren från det öde landet” håller det på att bli riktigt drama när han tappar balansen, trillar av stolen och får lyftas upp av råddare.
Allt går dessbättre bra men Plura får jobba sig in i matchen, levererar kanske inte alla textrader med lika stor dedikation och glömmer några. I ”Nånting måste gå sönder” tappar han rentav en hel vers men är älskvärd och omedelbart förlåten när han efter låtens slut minns och reciterar de missade raderna.
Och eftersom livebandet Eldkvarn är en komplex och högst mänsklig organism blir den här premiären en lite böljande historia.
I långa stunder låter de ännu bättre än de gjorde i fjol. inte minst tack vare att Plura, Carla Jonsson, Tony Thorén, Werner Modiggård och Claes von Heijne utöver fjolårsförstärkningen från pianisten och saxofonisten Marcus Olsson och percussionspelande sångaren Adrian Moddiggård på den här svängen även har med sig Pluras son Axel Jonsson-Stridbeck på gitarr och kör.
Setet är sig hyfsat likt i sin klassikerkavalkad-ambition men i just ”Älskaren från det öde landet”, Carlas paradnummer ”Kungsholmskopplet” eller ”I skydd av mörkret” märks det att Eldkvarn nu har hunnit starta om ordentligt, för där spinner verkligen deras unika maskineri.
Och om Plura inte alltid får allt att sitta i låtarna är han desto bättre i mellansnacket, bland annat om en säregen förman han en gång hade på yllefabriken i Norrköping.
Den fina men lite förbisedda ”Mörkret knackar på min dörr” visar sig ha hamnat i setet efter att Plura hörde Krister Henriksson läsa texten i tv-programmet ”Cyklopernas land”.
Eldkvarn spelar inte lika oväntat länge som i Norrköping men det är möjligen av godo, och även om finalen i kväll inte är den mest väntade blir den ytterligare ett starkt moment. Både det mörka countryeposet ”Du älskar inte mig” och ”Mil efter mil”, ursprungligen skriven till Totta Näslund, är låtar som Plura verkligen tar hand om.
Om bara ryggen håller har han och hans numera hela 53 år gamla orkester alla möjligheter att putsa fram sin show till något riktigt fint i sommar.
För jag är givetvis inte irriterad på riktigt över fjolårets inställda avsked. Om det finns något svenskt band som förtjänar en sista succé är det de här lika säreget begåvade som tjurskalligt kufiga farbröderna.
Passa på att se dem.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik