Taylor Swift har aldrig låtit lika olyckligt kär
Publicerad 2024-04-19
ALBUM Taylor Swift har ägnat en karriär åt krossade hjärtan. Men de svunna förälskelser som en gång var rosenskimrande är nu snarare skildrade i svartvitt.
Ensamheten har aldrig ekat mer mellan raderna.
Taylor Swift
The tortured poets department
Taylor Swift/Universal
POP Sedan senaste albumet ”Midnights” har popstjärnan Taylor Swift fortsatt att pågå med oförminskad styrka. ”The Eras tour”, som når Sverige och Friends Arena om en månad, har slagit rekord på rekord och parallellt satts upp på bio.
I fjol släpptes inte mindre än två nyinspelade album, ”Speak now” och ”1989”, båda i ”Taylor’s version”, som en del av projektet där artisten återtar den lagliga rätten till sin musik. I februari blev Swift historisk genom att vinna en årets album-Grammy för fjärde gången.
Jag kommer på mig själv med att hysa ett brinnande ointresse för allt som rör omfattningen av Swifts världsherravälde. Jag bryr mig faktiskt inte ens om vem hon dejtar för tillfället.
Swift har hur som helst sagt att hon aldrig har behövt låtskrivandet mer än på ”The tortured poets department”. Detta är däremot viktiga nyheter. Vi talar trots allt om en artist som borde ha fullt upp med att upprätthålla sin position som popmusikens Brontosaurus – men som fortfarande förmår stänga ute världen med bara en gitarr och ett anteckningsblock.
Den 34-åriga låtskrivaren har ägnat en hel karriär åt förlorad kärlek, men här finns ett mörkare stråk redan från första spåret ”Fortnight”. Det som under den tidiga ungdomen utspelade sig i ett romantiskt skimmer blir nu till någonting annat. ”My friends all smell like weed or little babies” sjunger Swift i ”Florida”. Det finns något rörande i hur albumets gäster Post Malone och Florence Welch i ovanstående två låtar knappt vågar spela ut sina register utan snarare fungerar som effektiva bakgrundssångare.
Aldrig har Taylor Swift lekt mer med bilden av sig själv som plågad poet än på detta elfte album. Ingen annan samtida popstjärna kan som hon göra anspråk på det epitetet (nyligen visade ett släktforskningsföretag att Swift på långt håll är kusin till den amerikanska 1800-talspoeten Emily Dickinson). ”You’re not Dylan Thomas, I’m not Patti Smith/This ain’t the Chelsea Hotel, we’re modern idiots” är bara en av många minnesvärda rader på ”TTPD”. Att Taylor Swift får en flyktig Tiktok-generation att googla gamla poeter är en kulturgärning i sig.
Där albumen ”Folklore” och ”Evermore” utspelade sig i ett dimmigt Emily Brontë-landskap är vi här dock tillbaka i verkligheten. Aldrig har det varit så öppet för spekulation om vilken pojkvän som är i skottgluggen den här gången. Men den som ägnar sig åt sådant riskerar att missa det vackert allmängiltiga. Få beskriver kärleken – och förlusten av den – som Taylor.
Eftersom inte så mycket som en singel har släppts inför skivan var det på förhand oklart hur den skulle låta. Sanningen är att väldigt många Swift-album passerar revy här. Det gedigna berättandet (”Folklore” och ”Evermore”), små gnistrande ekon från 80-talet (”1989”), det elektroniskt nedtonade (”Midnights”), det syrligt hämndlystna (”Reputation”).
”But daddy I love him” – en av de tio bästa Taylor-titlarna någonsin? – påminner med sitt ombonade countryarrangemang om min personliga favorit ”Red”. Raden ”But, daddy, I love him/I’m having his baby/No, I’m not, but you should see your faces” är bara ett exempel på humorn hon besitter som låtskrivare.
Produktionerna, signerade Jack Antonoff och Aaron Dessner, är återigen ett försiktigt utropstecken. Det här låter inte som ett album från en artist i Swifts position. Än en gång ligger charmen snarare i de subtila detaljerna.
Och ensamheten har aldrig ekat mer mellan raderna. I ”Down bad” gråter Taylor på gymmet. ”Fuck it, I was in love”, får hon ur sig mellan snyftningarna.
I balladen ”So long, London” finns en nästan Marianne Faithfull-esque, ärrad ton som jag aldrig riktigt har hört i Taylors röst förut.
Det är som om hon en gång för alla har bestämt sig för att sluta le mot kamerorna.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik
3. Läggmatcher i ”Robinson” & ”Bridgertons” hunkfest