Vilken snygg show, Usher

Soulstjärnan i Globen

Usher är bitvis riktigt imponerande.

Balansen mellan briljanta soulhits, balladost, komplicerade dansövningar och pyroteknik är perfekt.

Nästan för perfekt för showens eget bästa.

helskärm

Det är världens enklaste publikfrieri. Det där med att vanligt folk ur publiken får komma upp på scenen och spela apa, dansa, sjunga eller ligga sked med en popstjärna.

Sin vana trogen plockar också Usher upp en ung tjej - den här gången liknar hon Beyoncé Knowles - som får lägga sig tillrätta på en soffa och vänta in r'n'b-hunken från Atlanta. Usher närmar sig med ett självförtroende som påminner om djurrikets slugaste rovdjur. Han är ett kompakt stycke vältränad potens med blommor i handen och spring i benen. Han fyrar av diverse tjut - ett långt "ooooooooooo", ett något kortare "aaahhh" och det obligatoriska "beeejbiii" - och gosar ner sig bredvid sin utvalda hjärter dam.

Får inte pussa

Vad jag kan se låter hon inte ens Usher pussa henne på munnen. Vilket säkert kan bero på att han snabbt avslöjar hur mycket dålig smak som döljer sig under den vita kavajen - hans röda skjorta är ett anskrämligt dubbelfel.

Det underliga är att Usher kommer undan med det. Han genomför alltihop med en beundransvärd inlevelse och klass. Detsamma kan också sägas om showen i stort.

Publiken får uppleva en minutiöst balanserad föreställning där dansen, musiken och scenografins olika specialeffekter lever i en demokratisk symbios.

Personligen tycker jag att just musiken och Ushers röst borde vara mer dominerande. Han har trots allt gjort flera mästerliga singlar, från "You make me wanna", via "U remind me" till fantastiska "Yeah!". De förtjänar emellanåt en ännu kraftfullare presentation än de får här.

Men det är å andra sidan inte varje dag man får se en artist åka hiss med samma pondus.

Usher

Markus Larsson