Ett svulstigt maraton med för mycket hjärna

helskärm

"Yesp", tänker jag studentikost under en av kvällens många gäspningar - och särskilt mycket roligare än så blir det aldrig.

Det blir ett svulstigt maraton där 35-årsjubilerande Yes hela tiden prioriterar hjärna framför hjärta.

En snackis

Publiken består till stor del av finklädda medelålderspar, inte sällan med Dream Theater-diggande tonårsbarn i släptåg. Kan föreställa mig att denna fyratimmarskonsert för dem är en gemytlig helkväll. Att den kommer vara en snackis vid otaliga trädgårdsgrillningar i sommar.

I pausen hör jag en kostymherre pusta om "en riktig njutning" och jag blir avundsjuk för att jag inte ens vid intensiva försök kan tycka annat än motsatsen. Han, liksom de entusiaster som efter varje låt ger stående ovationer, tycks uppfatta något som går mig helt förbi.

Spelskickligt

Ibland är det näpet att se ett gäng skröpliga farbröder besitta en spelskicklighet som många progynglingar skulle kunna döda för. Keyboardisten Rick Wakeman gör flera solon som blåser luggen av Robert Wells. Vokalisten Jon Anderson tycks genuint rörd över att folk vill lyssna (får han betalt för varje "thank you so much"?).

Men ett emotionellt anslag? Tonkonst sprungen rakt ur själen?

Jag letar förgäves.

Yes

Marcus Grahn