Nördig discopop utan huggtänder

Markus Larsson

Hot Chip – One life stand (pop)

Att lyssna på en Hot Chip-skiva är som att stiga in i en varm och ombonad och välsorterad skivaffär.

Och det råder ingen tvekan om att personalen bakom disken har bättre nördkoll än en själv. Det verkar som att bandmedlemmarna föddes, växte upp, förlorade oskulden och bor i en vinylback. Om de hade haft samma passion för leksakståg hade Hot Chip kunnat spela Stig Helmer i ”Sällskapsresan”.

Men i stället för att beställa dyra Märklin-lok från Tyskland – modellen Diesel Locomotive Type MaK 1206 kostar till exempel 2?500 kronor, exklusive frakt – satsar Hot Chip på att tanka in sina influenser och breda popkunskap i datorn och få folk att dansa.

Likt Elvis Costello runt ”This year’s model” och Neil Tennant från Pet Shop Boys lyckas Hot Chip att få den navelskådande popnörden att kännas urban och cool.

Om man skulle försöka bryta loss och redovisa varenda referens eller inspirationskälla på Hot Chips fjärde album skulle det krävas ett stort och analogt annonsplank som snabbt skulle bli översållat av post it-lappar, stenciler och pilar i alla väderstreck. Eller ett långt och ogreppbart word-dokument.

Här finns allt ifrån Donna Summers glittrigaste 70-talsdisco och New Orders Ibiza-influerade album ”Technique” till The Knifes oljefat.

Joe Goddard, som tillsammans med Alexis Taylor bildar gruppens kreativa förstakedja, säger att en av utgångspunkterna varit technopionjären Derrick Mays originalmix av ”Strings of life”. Och mycket på ”One life stand” påminner om gamla houseinspelningar där gospel och Philly-soul gav hamrande pianon och elektroniska beats både syre och spiritualitet. Ibland är steget mellan värmen på ”One life stand” och upplyftande houseklassiker som Joe Smooths ”Promised land” och Sterling Voids ”It’s alright” inte längre än radavståndet i en spellista på Spotify.

Jag är speciellt förtjust i stilbrottet ”Slush”, som lika gärna hade kunnat framföras på tramporgel i kyrkan nästa söndag. Låten är en logisk slutdestination för nåt som Hot Chip varit på väg mot i minst två albums tid – en enkel psalms allomfattande andlighet och tröst.

Men även om Hot Chip är ett av samtidens mest sympatiska popband blir skivan emellanåt för mjuk i kanterna. När gruppen uppträder live får musiken alltid ett råare temperament. Det känns som att gruppen programmerar om sina låtar i stunden. De angriper sina trummaskiner och tangentbord med en jazzorkesters intuition och improviserade hetta.

Och jag ser verkligen fram emot att höra liveremixen av ”One life stand”.

Det kan vara en av årets absolut starkaste skivor.