Bara relevant för de inbitna fansen
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-11
Roxette - Charm school
POP Roxette vill vara Roxette igen. När de släpper sitt första studioalbum på tio år är det med ambitionen att hitta tillbaka till allt det som gjorde dem till ett världsberömt band i början av 90-talet.
Väldigt lite är svårare och farligare, eftersom tid gör saker med människor. Både de som uppträder och de som lyssnar.
Dessbättre försöker inte Per Gessle skriva en ny ”The look”. Han är medveten om att han i jakten efter Roxettes kärna inte får glömma bort var han och Marie Fredriksson nu befinner sig i livet, ska de fortsätta spela pop ihop måste det bli pop med en värdig inramning.
Så det är hedervärt att han varken försöker flirta med de hippaste nya sounden eller skriver texter om tonårsövningar i baksätet.
Faktum är att det allvar som man så ofta efterlyst från Gessle får oväntat mycket plats här.
Inte för att det skivnördsbusiga saknas. Den som vill kan ägna åtskilliga lyssningar åt att leta snyggt snodda 60-talsarrangemang och 80-talsgitarrer.
Man förundras kanske över hur Gessle kan låta en så sliten ordlek som ”She’s got nothing on (but the radio)” bli titeln på en singel. Men annars finns det en hedervärd ambition att göra musik som i texterna inte blundar för erfarenheterna.
Och i den här duons liv har det som bekant hänt en hel del det senaste decenniet.
Därmed inte sagt att ett band som Roxette, ställt jämte all annan musik som släpps i dag, känns särskilt relevant. De spelar för sig själva och sina gamla fans och inget fel i det, egentligen, men för någon som inte hör till den gruppen är det svårt att bli överdrivet engagerad i ”Charm school”.
Särskilt inte i fyrkantig riffpop som ”Way out” eller besynnerlig electroboogie som ”Big black Cadillac”.
Här finns några trevliga låtar. Med svensk text hade den jangliga ”Dream on” passat fint på någon av Gessles soloplattor och ”After all” är en lika skamlös som hjärtlig djupdykning bland de skivor han gillade bäst i tolvårsåldern.
Det är emellertid bara i balladerna Marie Fredriksson driver som man verkligen lyssnar. Hon har fortfarande en av landets allra mest målande röster och den korsning av närvaro och sårbarhet som hörs i akustiska ”I’m glad you called” går inte att värja sig emot.
Ett Roxette-album med bara den sortens låtar skulle inte vara ett Roxette-album men det hade nog kunnat bli en fin skiva.