Charmkorkat & irriterande

Mattias Kling

The Darkness - Hot cakes

helskärm

HÅRDROCK Med tanke på den turbulenta tid som följde på förra

albumet ”One way ticket to hell … and back” (2005) torde det vara en ganska så vingklippt trupp som nu återvänder till skivmark­naden.

Så som det blir när grundformationen spricker mitt under pågående succé­uppskjutning, då sångaren går ner sig i alkohol- och kokainmissbruk och en relansering – minus ned­supen frontman – under namnet Stone Gods blir mindre lyckad.

Men nu är The Darkness här igen – och de vill festa.

Ja, jävlar vad de vill festa.

Det märks bestämt när Justin Hawkins bara några strofer in i ”Every inch of you” hävdar att varje man, kvinna och unge vill snaska på hans skinnmikrofon. Liksom via det snygga cowbellsticket i förstasingeln ”Everybody have a good time” eller på konvolutet, där tre yppiga kex ålar runt på vad som tycks vara gigantiska amerikanska pannkakor. Självfallet generöst insmorda i sirap.

”Hot cakes” är med andra ord lagom infantil. Lagom underhållande på ett charmkorkat sätt och enligt samma konsekvens lagom genomhyggligt glamrocksglad, Queen-yvig och AC/DC-rytmisk. Och med en överraskande lyckad Radiohead-cover i och med ”Street spirit (fade out)” som största egentliga avstickare från det väntade.

Invändningen blir därför inte ny, men ack så bidragande till helhetsbetyget:

Det är den där rösten. Vissa må acceptera att Hawkins har samma magstöd som en bukväggsbråckpatient när han wailar loss i de höga partierna, jag blir mest irriterad.

Och det är ju i sammanhanget inte så festligt.

Bästa spår: ”Living each day blind”.