Green Day är svårslagna på underhållningsrock
Publicerad 2022-06-12
KONSERT Green Day tar till alla trick i boken för att maxa mängden kul i sin show. Och kommer undan med det allra mesta.
Green Day
Plats: Tele2 Arena, Stockholm. Publik: 21 099. Längd: 100 minuter. Bäst: ”Boulevard of broken dreams” och ”Welcome to paradise”. Sämst: Pubskråliga ”Minority” är på tok för pubskrålig för mig.
”Green day” lär vara lokalt Bay Area-slang för att röka gräs en hel dag. Billie Joe Armstrong har sagt att gruppnamnet de valde kan vara det sämsta någonsin, och den sortens slackerattityd känns onekligen rätt missvisande för det band som den här trion har utvecklats till under sina 35 år tillsammans.
Få artister oavsett genre de senaste tre decennierna har byggt karriär lika målmedvetet och ambitiöst som Armstrong, basisten Mike Dirnt och trummisen Tré Cool.
I början av 90-talet lyckades de ihop med The Offspring ta lokal kalifornisk punk till såväl MTV som stora arenor. Sedan dess har Green Day slagit allehanda försäljningsrekord, fått fem Grammys och gjort ambitiösa temaalbumet ”American idiot” som ledde vidare till något så traditionellt opunkigt som en succéartad rockmusikal.
Anklagelserna från punkpuristerna om sellout började givetvis rulla in redan med storbolagsdebuten och megagenombrottet ”Dookie” 1994, men Green Day kunde knappast bry sig mindre. De vet också att ett George Bush-kritiskt album får ganska mycket mer impact om det säljs i mångmiljonupplagor än om det hade släppts av ett indiebolag i San Francisco.
Inget de släppt efter 18 år gamla ”American idiot” har kanske lyckats göra lika stort avtryck rent artistiskt men som liveakt är Green Day fortfarande en av världens största, vilket bevisas av att de spelar på rymliga Tele2 Arena och har självaste Weezer som förband.
I kväll förstår jag, som faktiskt aldrig har sett dem live tidigare, varför.
På skiva känns den sortens gapiga poppunk som Green Day har bildat något slags skola med lätt lite för fattig på dimensioner. Men live, inför en så här hängiven publik av fans i väldigt varierande åldrar, förvandlas låtar som ”Welcome to paradise” eller ”Hitchin’ a ride” till väldigt effektiv och ändamålsenlig underhållningsrock. För det är det som livebandet Green Day handlar om i dag.
Tonen sätts redan i konsertens intro när ett slags partyhare i kanindräkt snubblar in på scenen och fylledansar till Ramones ”Blitzkrieg bop”. Sedan blåser trion och deras tre turnémusiker vidare med öronbedövande bomber, eld, tre stora bildskärmar med effekter i eviga Green Day-färgerna rött, svart och vitt och skamlöst publikfriande covers på Kiss ”Rock and roll all nite” och Isley Brothers ”Shout”.
Lyckliga fans får komma upp och sjunga i ”Know your enemy” och spela gitarr (och behålla gitarren) i Operation Ivy-låten ”Knowledge”. Med mera.
Och vi får gå till såna som Bruce Springsteen, Iggy Pop eller Howlin’ Pelle Almqvist för att hitta lika skickliga och hårdjobbande frontmän som Billie Joe Armstrong. Halvvägs in i setet dryper den rosaröda skjortan genomblöt av svett. Ledigheten med vilken han styr upp en vråltävling mellan olika delar av publiken och sedan får hela arenan att förenas i totalt mayhem är inget annat än imponerande.
Somligt i showen känns kanske gyckligt i överkant, vissa av de mest traditionellt Kalifornien-punkiga låtarna prövar tveklöst tålamodet och det blir väl ärligt talat inte supermycket att ta med sig hem. Även om mer eftertänksamma moment som ”Boulevard of broken dreams” eller ”Good riddance (time of your life)” är gedigna popsånger som lyfter rejält av publikresponsen.
Men det finns ju värden i en stunds färgsprakande eskapistrock med plusmeny också, just nu kanske mer än på länge. Den genren behärskar Green Day onekligen bättre än de flesta.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik