Meningslös kopia

Håkan Steen

till Di Leva – Lovestar

helskärm

POP Ofta när artister gör coverskivor vill de lyfta fram förbisedda låtar för en större publik. Thomas Di Leva väljer i stället att tolka jättekända låtar från 80-talet.

När artister lyckas med coverskivor tillför de i regel något eget och förmår visa upp nya sidor av låtarna. Di Leva får ett antal MTV-klassiker att kännas som?... vanliga Di Leva-låtar.

Han jämför sin skiva med ”Pin-ups”, albumet med 60-talslåtar som hans store idol David Bowie spelade in 1973.

Men när Bowie släppte ”Pin-ups” var han hetare än het och lyckades förse sina covers på Kinks och The Who med ett sound som fick låtarna att kännas nya igen.

I Di Levas fall är det nästan två decennier sedan han stod i något slags musikalisk framkant. Hans publik består dessutom till största delen av människor som hörde de här ”Tracks”-hitsen redan när de kom.

I sina originalversioner låter låtarna av Depeche Mode, Michael Jackson och Abba nästan uteslutande precis lika bra i dag som då, och hittar därmed fortfarande nya lyssnare av sig själva.

Så var missionen ligger i att lyfta bort all den förlösande ilskan ur Neil Youngs ”Rockin’ in the free world” och ge U2:s arenahymn ”Pride” ett trevande ”50 Cent-sound” (?!?) begriper jag faktiskt inte.

Ingen låt växer en millimeter. Ingen låt känns ”ny” i de här 90-talssynthiga arrangemangen.

Di Leva borde koncentrera sig på att vara Di Leva och skriva Di Leva-låtar. Det är han de facto ensam om i hela världen.

När han försöker tolka andra blir han uppenbarligen inget annat än en blek kopia.

BÄSTA SPÅR: Eurythmics ”Miracle of love”.