Intensitet som en svetslåga

Jackson Browne bjöd på ren magi

Jackson Browne plockar bland sisådär fjorton, femton akustiska gitarrer och bestämmer låtlistan efter publikens önskemål. Han auktionerar ut låtar från hela karriären och den som skriker högst vinner.

Men ”The pretender” kommer utan förvarning. Jackson Browne ignorerar publiken, sätter sig ner vid pianot, väntar ett par sekunder och förvandlar sedan sin största ballad till en fulländad psalm.

Intensiteten är skarpare och blåare än en svetslåga. Det känns som att ”The pretender” skrevs igår och inte 1976.

Den fantastiska soloshowen innehåller mer, mycket mer.

Som partiet där västkustrockens mest välkammade sidbena berättar om alla finska, holländska, spanska och kinesiska varianter av ”Take it easy” som finns därute. Eller den halvt improviserade versionen av ”Lawyers in love”, slideguitar-tappningen av ”Your bright baby blues”, ”These days”, ”Fountain of sorrow”, ”Too many angels” och apokalyptiska ”Late for the sky”...

Men ”The pretender” är den tre timmar korta konsertens vackraste stund. Man håller andan i fem och en halv minut.

Konsertåret 2004 tog slut där. Det finns inget mer att tillägga.

Jackson Browne

Markus Larsson