Ojämn cover-konsert

Show mest för de inbitna Elivs-fansen

Det är 50 år sedan Elvis Presley spelade in ”That’s all right, mama” 1954 och rocken föddes.

Den här showen ligger rätt. ”Blue suede shoes” och ”In the ghetto”, ”Suspicious minds” och ”Crying in the chapel”.

Man kan sluta ögonen och lyssna och tro att man är... på en afterski i Järvsö. Vad trodde ni? Las Vegas eller Memphis?! Knappast.

Göran Engman och hans musikanter är entusiastiska och gör Elvis-sångerna med kärlek, men det låter inte som originalen. Eller en intressant nytolkning.

Det är meningslöst att försöka kopiera Elvis, säger Göran Engman själv från scen. I stället blir det en coverkonsert där Engman ibland härmar Elvis sångmaner och kroppspråk och ibland bara sjunger på.

Perfekt för ”Så ska det låta”

Ojämnt. Han gör en känslostark ”Love me tender”, men en blek version av Joe Souths ”Walk a mile in my shoes”. När det är bra är det kul. Peter Harryson skulle hjula av lycka om Engman elvisade några nummer i ”Så ska det låta”.

”Always on my mind” kan man göra innerlig som Willie Nelson eller popklatschigt som Pet Shop Boys. Göran Engman och hans Believers gör den ungefär som Elvis. Fast sämre. Hur kul är det?

Showen lyfter efter paus när körtjejerna utökas till hela häftiga Immanuel Gospel.

Känslan saknas

Kanske en fest för de mest obotliga Elvis-fansen som sväljer kitsch. Men jag hade velat höra mer av Göran Engman, som när han berättar hur han sjöng Elvis som Sören i ”Skärgårdsdoktorn”. Varför blev han så besatt av den här musiken?

Var är The spirit of Göran Engman?

I believe The spirit of Elvis Presley

Jens Peterson