Norah Jones
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-31
Not too late (pop,blues)
Sval behöver inte betyda tråkig.
Det är Norah Jones två första studioalbum ett bevis på. Genom att viska när nästan alla andra skrek blev hon också omåttligt framgångsrik. Och bakom de sparsmakade arrangemangen glödde alltid en sensualism som aldrig behövde höja rösten för att märkas.
Men på hennes tredje skiva börjar formeln kännas enformig. Norah Jones är tyvärr inte en av de där envist konsekventa artisterna som kan spela in samma skiva om och om igen. Musikens behov av ny frisk luft blir ibland akut på ”Not too late”.
”Sinkin’ soon” – med briljante M Ward på stämsång – är ett inte helt lyckat men ändå välkommet stilbrott där Jones verkar ha köpt reservdelar från Tom Waits skrotlager.
Här finns också mjuka soultryckare och varma vaggvisor som ingen annan artist hade kunnat spela in. Men den här gången måste vi sortera noggrant bland låtarna för att hitta fram till albumets kärna.
Bästa spår: ”Rosie’s lullaby”.
Markus Larsson