De aviga låtarna fastnar

Jenny Seth

Vissa människor gillar man från första stund, andra tar lite längre tid på sig. Ofta är de som gjort ett tveksamt första intryck de mest intressanta och inte sällan kan samma personer senare bli ens bästa vänner.

Låtar beter sig likadant. De minst inställsamma är de som vinner i längden. Lil Waynes ”Lollipop” lät väldigt skum i mina öron de första två lyssningarna, men efter ett tag blev den en älskling. Nu kan jag knappt komma ihåg hur musik brukade låta innan den fanns.

2008 verkar, åtminstone inom hiphopen, bli de aviga låtarnas år. Det senaste och tydligaste exemplet är New York-killen Ron Browz och hans ”Pop champagne”. Med sitt störda superminimalistiska beat och syntar som nästan låter falskt mot den till autotune-förvrängda rösten känns låten först som skräp. Sen som ett skämt. Och, vid tredje lyssningen, som en uppenbar hit. Samma procedur med Kanye Wests ”Love lockdown”.

Det är de konstigaste som fastnar, men inte direkt. I en tid där man lätt trycker förbi låtar i spellistor eller bara ger dem några sekunder är det tur att alla lyssnare inte är lika trögfattade som jag.