Många älsklingar fattas
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-05-10
Josh Rouse
Konsert på Chinateatern, Stockholm.
Bäst: ”Winter in the Hamptons”.
Sämst: Att han inte spelar ”Feeling no pain”.
Nästan alla viktiga artister är en länk.
Josh Rouse är inget undantag. Han är den förlorade kopplingen mellan repiga brittiska vinylsinglar av Aztec Camera eller The Smiths och amerikanska trubadurer med slitna jeans. Ett tag kändes det som att han ensam försökte etablera den logiska fortsättningen av skivbolaget Postcard på en åker i Nebraska.
När Josh Rouse är som bäst – och det är han väldigt ofta – gör han omedelbara poplåtar där cynism och hjärta sover i samma säng. Och hans vardagsnoveller om att lyssna på sitt favoritband i hörlurar eller att ta en permanent paus från spriten blir ännu tydligare när de bara backas upp av en stråkkvartett, gitarr och munspel.
Hade Josh Rouse spelat lite längre än knappt 75 minuter skulle konserten ha blivit en av vårens allra varmaste. Nu fattas det för många älsklingar.
Fotnot: Josh Rouse spelar i Göteborg i kväll och i Malmö i morgon.
Markus Larsson