En oefterhärmlig gitarrmagiker har tystnat
Håkan Steen minns Tom Verlaine och Television
Få av rockens verkliga stilbildare har varit mindre rockstjärna än Tom Verlaine.
Allt handlade om låtarna, poesin, den säregna rösten och, förstås, de utomjordiskt vackra gitarrerna.
Det finns väldigt bra skivor och så finns det några försvinnande få som faktiskt, på riktigt, förändrar ens liv. För mig är ”Marquee moon” med New York-bandet Television en sådan sällsynt klenod.
Jag var för ung när den kom 1977 och hörde den i sin helhet först elva år senare men blev omedelbart besatt. Bara av omslaget – ett kornigt, blekt kolorerat Robert Mapplethorpe-porträtt av fyra allt annat än spektakulära musiker – och den suggestiva titeln, men framför allt av hur fullkomligt unikt den lät. Taniga, rena, omsorgsfullt framskulpterade elgitarrmelodier som klättrade på och tvinnades runt varandra, byggde vävar och stämningar och vecklade ut sig i skimrande solon.
Till det en sångare som med lite plågad röst sjöng texter där lika gåtfulla som kärnfulla fraser byggde bilder med så högoktanig poetisk energi att huvudet nästan exploderade: ”I remember how the darkness doubled”, ”the Cadillac pulled out of the graveyard”, ”Broadway looked so medieval”.
Min 17-åriga bild av vad musik kunde vara växte på samma berusande vis som när jag några år tidigare hörde David Bowies ”Ziggy Stardust” första gången. Jag blev omedelbart hängivet Television-fan, och skaffade snart uppföljaralbumet ”Adventure” liksom alla soloalbum med såväl bandledaren Tom Verlaine som andregitarristen Richard Lloyd.
1992, när Television bestämde sig för att både släppa ett tredje album och åka på turné var det således ett väldigt lätt beslut att spara ihop till en Roskilde-biljett. Gruppens söndagskonsert i det gröna tältet hör fortfarande till det starkaste jag någonsin har sett. Spelningen på Cirkus i Stockholm samma höst hamnar inte långt efter.
Till saken hör att Television som liveakt, inte minst under de temporära återföreningsturnéer de med ojämna mellanrum ägnade sig åt under decennierna som följde, får sägas vara något av det minst spektakulära som alls gick att se på en scen. Fyra introverta farbröder som sa lite eller inget mellan låtarna men ägnade desto mer tid åt att stämma sina gitarrer.
Tom Verlaines gärning handlade bara om musiken. Han var konstnären som blev den ofrivillige frontmannen, för att orden och melodierna skulle komma ut på precis det sätt som han ville.
Till en början var han dessutom tämligen ointresserad av rock. Född som Tom Miller 1949 och uppvuxen i Wilmington, Delaware började han tidigt spela klassiskt piano. Efter att i tidiga tonåren ha upptäckt Stan Getz bytte han till saxofon. Inte förrän Rolling Stones brakade in i tillvaron med singeln ”19th nervous breakdown” 1966 lockades 17-åringen att plocka upp en elektrisk gitarr.
Med bäste kompisen Richard Meyers delade han en passion för lyrik. De gick på en strikt privatskola men ägnade sig mest om att drömma om ett större liv någon annanstans. Till slut flydde de och satte kurs mot New York, för att bli dem som de ville bli.
Miller tog efternamnet Verlaine efter sin franske favoritpoet. Hans mer rebelliskt lagde vän började kalla sig Richard Hell.
De kom till ett New York i 70-talets gryning där beatnikkultur, popkonst och rockmusik via Bob Dylan, Andy Warhol och Velvet Underground hade vävts ihop till en bubblande gryta av kreativitet.
Verlaine och Hell dök rakt i, gav ut gemensam poesi under pseudonymen Theresa Stern och drog igång bandet Neon Boys som snart utvecklades till Television. Verlaine på sång och gitarr, Hell på bas, deras gamle skolkompis Billy Ficca på trummor och en ung gitarrist från Pittsburgh som hette Richard Lloyd.
Det i princip enda ställe på nedre Manhattan som vid den här tiden gav nya band chansen var en nyöppnad klubb på The Bowery som hette CBGB’s. Namn som Ramones, Patti Smith, Blondie och Talking Heads hade egentligen inte särskilt mycket gemensamt musikaliskt men odlade ett slags anti-orienterat gör det själv-ideal som fick medier att börja klumpa ihop dem under namnet punk.
Det var under otaliga Television-gig på CBGB’s som ett av rockhistoriens mest säregna sound växte fram.
Tom Verlaine tyckte traditionell rock var tråkig och förutsägbar och försökte istället spela gitarr som John Coltrane spelade sax eller Miles Davis spelade trumpet. Ihop med den mer traditionellt Stones- och poporienterade Lloyd utvecklade han ett sound utan riff och kompgitarr, där de istället tvinnade melodier omkring varandra och lät låtarna segla iväg långt bortom Ramones koncisa tvåminutersattacker.
Verlaines snabbt utvecklade perfektionism skar sig dock mot de mer primala och lika snabbt accelererande hedonistiska rock’n’roll-idéerna hos Richard Hell, som valde att lämna bandet när han märkte att Verlaine började stryka hans låtar från seten. Fred Smith från Blondie blev ny basist.
När managern Terry Ork hade lyckats fixa så att självaste Brian Eno från Roxy Music skulle producera debutsingeln ”Little Johnny Jewel” 1975 gjorde det knappast Verlaine starstruck. Han tyckte inte att Eno begrep vad han ville göra, och kunde heller inte förstå varför folk omkring honom var skeptiska till att ge ut en sjuminuterslåt som tonade ned på a-sidan och fortsatte på b-sidan.
Två år senare tystnade emellertid skeptikerna snabbt. Den sortens album var ”Marquee moon”. Den sortens laddning fanns i den kufigt nerviga rocken i öppningsspåret ”See no evil”, den melodiska skönheten i ”Venus” och de tio minuter och 38 sekunder av oförfalskad gitarrbriljans som är titellåten.
Skivan förlöste en flod av postpunk och new wave i skarven mellan 70- och 80-tal. The Cure, R.E.M., Lloyd Cole, Sonic Youth och Echo & The Bunnymen var bara några som lät sig formas av Televisions melodivärld och anti-image. I Sverige tog ett band som Lolita Pop stort intryck. För att inte tala om Bear Quartet och Bob Hund några år senare.
Hyllningarna återspeglade sig dock inte riktigt i försäljningssiffror, Television blev en betydligt större angelägenhet i Europa än i USA. Uppföljaren ”Adventure” spelades in snabbare, hade poppigare låtar och var inte riktigt det monumentala nya verk som kritiker och fans ville ha efter ”Marquee moon”.
”Adventure” har fått välförtjänt upprättelse sedan dess men en kombination av skral försäljning och kreativ konflikt mellan Lloyd och Verlaine gjorde att Television upplöstes i juli 1978.
Verlaine gick vidare på egen hand. Efter den väl mottagna självbetitlade debuten 1979 bjöd David Bowie in Verlaine att spela gitarr på albumet ”Scary monsters". Men när gitarristen insisterade på att testa samtliga 30 förstärkare i studion innan han kunde börja jobba tröttnade Bowie och gav istället jobbet till Robert Fripp. Versionen av Verlaines ”Kingdom come” fick dock vara kvar på plattan.
Även om inget av de nio soloalbumen når upp till Television-höjder – utan Lloyds Stratocaster att studsa mot blev Verlaines musik något annat, ibland väl introspektivt – går det att plocka blixtrande gitarrock från samtlga. Sök gärna fram spår som ”Souvenir from a dream”, ”Always”, ”Postcard from Waterloo”, "A town called Walker” eller ”Stalingrad” på streamingtjänsterna.
De sista 30 åren var Verlaine sparsmakad med skivproduktionen, måhända av brist på skivbolagsintresse men kanske också egen kompromissovilja.
När jag fick chansen att träffa honom för en intervju på ett Chelsea-kafé i New York 2006, i samband med släppet av vad som skulle bli hans två sista album ”Songs and other things” och ”Around”, var han trevlig men inte oväntat lite reserverad, allra mest så när jag frågade om Television. Han tyckte det var betydligt roligare att prata om svenskar han gillade, som poeten Tomas Tranströmer och konstnären Olle Baertling.
Verlaine verkade rätt nöjd med ett lugnt liv som inbegrep att leta obskyra skivor i lumbodar, gå på konstutställningar och emellanåt hoppa in i som gitarrist i vännen Patti Smiths band. Som att han inte hade något kvar att bevisa. Vilket förstås var helt korrekt. Han hade ju gjort ”Marquee moon”.
I dag känns Tom Verlaines inflytande naturligt impregnerat i nästan all modern gitarrbaserad indierock, från Pavement och Bright Eyes till The National till Phoebe Bridgers.
2021 gjorde utmärkta New Jersey-bandet Real Estate en ypperlig cover på ”Days” från ”Adventure”. Den vidsynte americanamannen Jason Isbell brukar inte sällan gå på scen till ”Marquee moon”. Och så sent som i höstas valde kanadensiska Alvvays att rentav döpa en låt till ”Tom Verlaine”.
Givetvis var en sorti vid blott 73 års ålder alldeles för tidig, men jag är övertygad om att Television-klassiker som ”Prove it”, ”Torn curtain”, ”Glory”, ”Foxhole” och ”Call Mr Lee” lär fortsätta blåsa omkull nya lyssnare och initiera band i åtskilliga decennier till. Så magnetisk och genuint tidlös var Tom Verlaines idé om rock.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik