40 minuter glädjechock

Håkan Steen

Julian Casablancas - Phrazes for the young (pop)

helskärm

När The Strokes släppte ep:n ”The modern age” i januari 2001 hände något väldigt speciellt. Alla älskade den, alla pratade om den och låtar som ”Barely legal” och ”Last nite” fick traditionell gitarrskramlig popmusik att kännas närmast barnsligt kul och spännande på ett sätt som man knappt längre trodde var möjligt.

Hypemaskinen varvade förstås över och skenade iväg mot tidigare okända höjder.

Även om debutalbumet ”Is this it” hade fler skarpa låtar hittade de new wave-kostymerade Manhattan-bratsen aldrig samma sensationella laddning som på ep:n. De två följande albumen lyckades mest cementera det faktum att bandet satt fast i sina ganska smala ramar och inte lyckades komma vidare.

Därför är den här plattan, solodebuten från Strokes sångare och bandledare Julian Casablancas en liten glädjechock.

”Phrazes for the young”, med sin Oscar Wilde-refererande titel, är nämligen precis så äventyrlig och fri som man önskar att The Strokes hade vågat vara, utan att för den skull tappa bort den melodikänsla och charmigt obrydda sångstil som alltid har varit Casablancas främsta kännetecken.

I en tilltalande krispig produktion kraschar han gitarrskrammel mot gamla synthar. Singeln ”11th dimension” är en radiopopdröm som ångar 80-tal på ett kul sätt. Men mannen som gjort sig känd för korta, febrigt nervösa popstänkare vågar här låta sina sånger bli både fem och nästan sex minuter långa och ta ganska oväntade vägar.

”4 chords of the apocalypse” kan närmast beskrivas som en soulballad i gammal vräkig stil och ”Ludlow St.” är skev Lower East Side-country för 00-talet som först känns som en ironisk pastisch men inte minst tack vare den bluesiga texten vinner på lyssning. ”Tourist” låter som ett amerikanskt folkrocksvar på Massive Attacks ”Karmacoma”. Eller nåt.

Klokt nog nöjer sig Casablancas också med åtta låtar på drygt 40 minuter. ”Phrazes for the young” kanske inte rymmer årets mest märgfulla musik men det är en skiva som är kul att lyssna på rakt igenom och den hinner framför allt aldrig bli tråkig.

Ett fjärde The Strokes-album lär vara under produktion men jag är betydligt mer nyfiken på var den här solotrippen kan tänkas ta vägen.