ANNA BERGENDAHL

Yours sincerely (pop)

Det snurrar en lysande reklam på tv just nu.

I den försöker Tele 2:s svarta får och maskot Frank att hitta en ny och fungerade mobiltelefon i en av konkurrenten Tre:s butiker.

Den förvånade expeditens reaktion är, så att säga, befogad:

– Vad fan var det?

Och precis så känns det att lyssna på Anna Bergendahls låt ”Barcelona blues”. Som att ett får i människomask och trenchcoat kliver rakt in på redaktionen och börjar tjafsa om sangria.

När Anna Bergendahl sjunger ”Barcelona” försöker hon till och med att läspa på ett spanskt vis.

Åh, grattis. Det går inte så bra.

Jag kan inte ens be den som kläckte den utmärkta idén att ställa sig upp. Det står ett otåligt slagträ här bredvid mig. Och han är inte glad.

Men varför är jag förvånad?

Melodifestivalen är en sak. Skivorna som snabbt ska släppas för att rida på tävlingens gigantiska genomslag är nåt helt annat.

Gemensamt för nästan allihop är att artistens bidrag i Melodifestivalen är det enda som känns riktigt genomarbetat. Resten är så utspätt att det knappt får kallas utfyllnad.

Och Anna Bergendahls debutalbum är tyvärr inget undantag.

Jag hoppas att skivan har planerats, skrivits och spelats in på en dag mellan frukost och lunch. Annars har alla inblandade investerat oerhört mycket tid på att göra musik som gör sitt yttersta för att inte märkas alls.

Radiofluffet har ingen färg, inget tuggmotstånd, ingen smak. Det är ett drygt 43 minuter långt?... fjusssch. Ja, precis så låter Bergendahls fredagsmysiga ballader.

Det är synd. Jag tror att Anna Bergendahl kan bygga upp en hygglig karriär om hon kan tillvara på sin brådmogna röst. Kanske ge det en inramning som inte bara vill stå med hatten i handen, säga tack och bock och vara alla till lags.

Det finns goda ansatser i skivans retronummer, som i inledande och Supremes-glittriga ”Rolling dice”.

Men vem vill i dag betala för en skiva med två kompetenta låtar och tio spår av fjusssch?

Markus Larsson